Fem år har gått sedan hela världens strålkastare riktades mot länder i Mellanöstern och Nordafrika. Storögda och förväntansfulla var världspubliken när de såg hur tiotusentals människor samlades runt flera gator och torg och krävde att få sina röster hörda och att de styrande diktatorerna skulle avgå. Det skanderades då, år 2011, om demokrati och frigörelse från decennielånga förtryck. Men i dagens Egypten vittnar människor om att det under de här fem åren regredierat till ett lika illa, om inte värre, samhälle än innan. Oppositionella röster motverkas och tystas genom att sprida skräck hos dem som en gång vågat tala. En oförutsägbar statsapparat fängslar, griper och styr. Tunisien lyckades som det enda land att reformera statsskicket och gå från diktatur till ett demokratiskt styre. Men däremot är vissa viktiga institutioner, som polisväsendet, kvar i det gamla och påverkar de som redan är utsatta då landet befinner sig i ett politisk och ekonomisk limbo. I flera andra länder i regionen, brinner det än i dag fullbordade inbördeskrig. Vilka var det som så hängivet stod där på torgen och dessutom inspirerade fler till att ansluta sig? Och hur gick det sen för dem och deras länder?

I diskussionen kring hur stater bör förhålla sig till varandra när främmande människor i andra stater utsätts för lidande av sin egen statsledning ställs ofta idéer om globala humanitära rättigheter, som utvecklats efter andra världskriget och förintelsen, emot normer om staters okränkbarhet och principen om att inte intervenera i andra staters interna verksamhet. Syftet med detta arbete är att undersöka i vilken utsträckning begreppet Responsibility to Prevent tillämpats i FN:s säkerhetsråds agerande under en samtida konfliktsituation, detta med bakgrund i utvecklingen av det nya tankesättet med global humanitär rätt som ett gemensamt internationellt ansvar. Arbetet behandlar teorierna solidarism, pluralism och realism. För att söka svaret på frågeställningarna används kvalitativ textanalys av skriftliga öppna källor. Insamlingen av empiriska data består av tryckt media, officiella dokument samt texter och artiklar tagna från internet. Resultatet från arbetet visar att Förenta Nationernas säkerhetsråd till viss del har agerat i enlighet med begreppet Responsibility to Prevent. Vidare redogör arbetet för att två inflytelserika, permanenta medlemmar i säkerhetsrådet har motiverat sitt ställningstagande utifrån olika synsätt på hur konflikten bör hanteras och att deras motiveringar påverkats av deras skilda synsätt på statssuveränitet och intervention. Undersökningen leder även fram till slutsatsen att vetorätten i säkerhetsrådet, under konflikten i Syrien 2011-2012, har begränsat utvecklingen och implementeringen av tankesättet att säkerheten för världens befolkning ska betraktas som ett gemensamt ansvar.