I det här arbetet har jag utforskat hur användningen material som inte var avsett påverkar kompositionsprocessen samt den musikaliska slutprodukten. Syftet med arbetet var att leta efter ett nytt tonspråk som samtidigt hade en stark förankring i mitt egna musikaliska idiom. För att åstadkomma detta använde jag mig av två metoder. Den ena innebar att styckena i arbetet skulle bestå av material som hade sitt ursprung i felspelningar. Den andra gick ut på felskrivningar i transkriberingsprocessen skulle sparas och inkorporeras i stycket. Totalt skrev jag sex korta etyder och en längre slutkomposition. De tre första etyderna är skrivna för solo-piano, de tre nästkommande för piano och klarinett och slutkompositionen för tvärflöjt, violoncello och två pianon. Slutsatserna jag drog ifrån arbetet var att användningen av det oavsedda som musikalisk komponent har både fördelar och nackdelar. Det ledde till en del estetiskt tilltalande och nyskapande idéer, men också till en del mindre estetiskt tilltalande idéer som heller inte var särskilt originella. Min teori var att detta berodde på att mina pragmatiska metoder för användande av det oavsedda tog bort möjligheterna att sortera ut de bra idéerna från de dåliga.