Syftet med denna studie är att analysera och beskriva fenomenet -flickor med ADHD. I studien undersöks professionella behandlares upplevelser kring fenomenet flickor med ADHD, utifrån de flickor de mött under sitt yrkespraktiserande och uppmärksamma orsaker som lyfts fram för att förklara varför flickor med ADHD upptäcks mer sällan och i många fall senare än pojkar med ADHD och vilka konsekvenser detta kan leda till. Denna kandidatuppsats har genomförts med kvalitativ metod genom intervjuer med tre professionella behandlare som i sitt dagliga arbete möter flickor som fått diagnosen ADHD. Den tidigare forskningen som tas upp i studien syftar till att ge läsaren en inblick i och förståelse för vad en ADHD- diagnos innebär och hur diskussionerna kring ADHD ser ut i dagsläget. Analysen av det insamlade materialet utgår från tre teoretiska inriktningar. Dessa är Antonovskys teori om KASAM, stigma-/ stämplingsteorin och diagnossociologin. Studien fann att det är viktigt för flickorna som lever med ADHD att uppmärksammas i ett tidigt skede för att kunna lära sig att hantera de svårigheter en ADHD-diagnos kan innebära. Chanserna för ett välfungerande liv ökar om flickan och hennes omgivning får stöd och strategier för att lära sig leva med ADHD och därmed undvika att ADHD-diagnosen blir till något negativt. Det finns mycket positivt som kan komma av en ADHD-diagnos och det vill denna studie poängtera.

Studiens syfte har varit att undersöka upplevelsen och betydelsen av att få en ADHD-diagnos hos unga kvinnor. Studien har haft en kvalitativ ansats och består av intervjuer med tre kvinnor i åldrarna 24 till 30 år som alla har fått sin diagnos efter tjugo års ålder. Utskrifterna från dessa intervjuer har meningskoncentrerats och har analyserats utifrån känsla av sammanhang, diagnossociologiska tankeströmningar och medikaliseringsbegreppet. De två forskningsfrågor som studien har ämnat besvara har varit dels hur de intervjuade kvinnorna har upplevt att få en ADHD-diagnos och dels vilken betydelse ADHD-diagnosen har haft för de intervjuade kvinnorna. Resultatet visar att kvinnorna i studien upplevde det som mestadels positivt att få en ADHD-diagnos och att diagnosen har ökat deras känsla av sammanhang avseende framför allt begriplighet och hanterbarhet men även avseende meningsfullhet. Att få en diagnos har enligt mina informanter inneburit att de förstår sig själva bättre och att de också har fått en större förståelse från andra. Diagnosen har också fungerat som en förklaringsmodell för ens eget beteende. Förutom att egna beteenden har omdefinierats till att förstås utifrån en medicinsk förklaringsmodell har diagnosen även inneburit att kvinnorna fått tillgång till hjälp och hjälpmedel som exempelvis receptbelagda läkemedel. Det har också underlättat utvecklingen av strategier för att klara av vardagen genom att antingen ”ADHD-säkra” eller använda diagnosen som en felsökningsmanual. Slutligen visar studien, som dess titel skvallrar om, på en alternativ bild av att ha en ADHD-diagnos än den som vanligtvis förmedlas i samhället, där kvinnorna ser på ADHD mer som en uppsättning personlighetsdrag som förvisso kan innebära vissa svårigheter i vardagen men som också för många goda saker med sig så som kreativitet, initiativrikedom och en förmåga att se möjligheter där andra ser problem. / The purpose of this study was to examine the experience and the meaning of being diagnosed with ADHD in young women. The study had a qualitative approach and consists of interviews with three women aged 24 to 30 whom all received their diagnosis after the age of 20. The transcripts from the interviews have been processed through meaning condensation and then content analysis, focusing on sense of coherence, sociology of diagnosis and medicalization. The study aims to answer two questions – how the interviewed women experienced being diagnosed with ADHD and what meaning the diagnosis had for the interviewed women. The results shows that the women in this study mainly had positive experiences of being diagnosed with ADHD and that the diagnosis increased their sense of coherence mainly in regards of comprehensibility and manageability but also regarding meaningfulness. Getting an ADHD-diagnosis has, according to the interviewed women, led to a greater understanding of themselves and also to a more understanding approach from others. The diagnosis has also been used as an explanation model for their own behavior. In addition to own behaviors being redefined to be understood in a medicinal explanation model, the diagnosis has also meant that the women has gained access to help and aids like, for instance, prescription drugs. It has also facilitated the development of strategies for managing everyday life through either “ADHD-securing” and using the diagnosis as a manual for troubleshooting.  Finally, this study shows an alternative picture of having an ADHD-diagnosis that differs from the picture that is usually conveyed in society, where the women in this study perceive ADHD more as a set of personality traits that indeed may cause difficulties in their everyday life but also brings a lot of good things with it, such as creativity, an ability to take initiatives and an ability to see possibilities where others see problems.