Medberoende är ett begrepp som används för att beskriva livssituationen för personer som lever nära någon som befinner sig i missbruk. Begreppet myntades i 80-talets USA och har tack vare självhjälpsrörelser och självhjälpslitteratur för anhöriga till missbrukare fått stor spridning. Sedan 90-talet används medberoende-begreppet även i Sverige. Medberoende har ofta definierats som en sjukdom eller en diagnos likvärdig existerande beroendediagnoser. Trots att medberoende idag inte är en formell diagnos har medberoende blivit en del av hur allmänheten förstår vad det innebär att vara anhörig till någon som befinner sig i missbruk. Användandet av begreppet medberoende har av forskningen kritiserats för att lägga skulden för missbruket på de anhöriga vilket har lyfts fram vara ett skuldbeläggande som riskerar att slå särskilt hårt mot kvinnor. Under de senaste tjugo åren har det i Sverige trots den kritik som begreppet har nåtts av publicerats ett flertal självbiografier om medberoende vilka grundar sig i egna erfarenheter av att leva nära någon som befinner sig i missbruk. Då det saknas forskning om hur medberoende beskrivs i svenska självbiografier undersöks i denna studie hur det berättas om medberoende i svenska självbiografier. Genom narrativ metod har berättelser om medberoende i fem svenska självbiografier analyserats. Berättelserna om medberoende har sedan teoretiserats utifrån teoribildning kring (1) Medikalisering, (2) Kvinnans sjuklighet i ett historiskt perspektiv och (3) Kvalitativ simulering och tankefigurer i skönlitteratur och självbiografier. Resultatet av analysen visar att medberoende i de analyserade självbiografierna till viss del förstås som en sjukdom, men att medberoende också kan förstås som situationsbundet. Resultatet visar också att medberoende förknippas med kvinnor i de fall det förstås som en sjukdom. Slutligen visar resultatet även att erfarenheten av att vara medberoende är en erfarenhet som i stor utsträckning är präglad av en känsla av ensamhet.

ADHD är en diagnos som länge givits till barn. Därför rör forskning om ADHD mestadels barn och unga. Viss klinisk forskning finns om föräldrar med ADHD, denna har fokuserat på deras barns framtida utveckling. Kunskap om hur det kan upplevas att vara förälder och ha en ADHD-diagnos saknas. Denna kvalitativa intervjustudie har undersökt olika sätt som föräldrar med ADHD kan förhålla sig till föreställningar kring föräldraskap och ADHD.  Den har även haft som syfte att ge förståelse för några olika sätt som personer som är föräldrar och har en ADHD-diagnos kan se på sig själva och sitt föräldraskap. Studien bygger på tre halvstrukturerade intervjuer med föräldrar som har, eller utreds för, en ADHD-diagnos. I studiens teoretiska referensram ses både funktionsförmåga och föräldraskap som något som påverkas av sociala normer och maktordningar. Kön och ålder framkom i analysen som starkt strukturerande ordningar i diskurser gällande både ADHD och föräldraskap. Intervjupersonerna gav uttryck för att en ADHD-diagnos kan innebära både svårigheter och tillgångar i föräldraskapet. Svårigheterna kan bland annat utgöras av stresskänslighet och brist på struktur. Bland tillgångarna kan nämnas hög aktivitetsnivå och barnasinnet i behåll. Av studiens resultat framkommer också att vissa föräldrar med ADHD kan se föräldraskapet som en tillgång och resurs. Studien gör inte anspråk på att uttala sig om skillnader mellan föräldrar med och utan ADHD. Samma goda och mindre goda erfarenheter och egenskaper kan finnas hos många föräldrar både med och utan ADHD, däremot förklarade intervjupersonerna i intervjusituationerna vissa styrkor och svagheter utifrån sin ADHD-diagnos.

Den här uppsatsen analyserar svensk storstadspress representationer av alkoholforskning. I synnerhet finns ett intresse för att analysera hur dessa representationer konstruerar alkoholkonsumtion, framförallt alkoholberoende, som en sjukdom. Här använder vi oss om de teorier om medikalisering som Peter Conrad och andra utvecklat med inspiration från framförallt Michel Foucault. Med hjälp av de diskursanalytiska verktyg som utvecklats av bland andra Norman Fairclough, Vivien Burr och Roger Fowler sluter vi oss till att det språk som tidningarna använder när alkoholforskning diskuteras reproducerar en bild av alkoholberoende som maktlösa och anonyma, och förstärker och döljer maktskillnader mellan forskare och beroende.

Psykisk ohälsa är ett globalt samhällsproblem som i hög grad även är utbrett i Sverige, specifikt för unga vuxna. Samtidigt kvarstår de negativa attityder gentemot ohälsan som historiskt varit utbredda. Psykisk ohälsa inkluderar psykiska sjukdomar och psykiska besvär, där den senare beskriver nedsatt psykiskt mående som inte diagnostiseras som sjukdom. Besvären har uppmärksammats i populärkulturen och det finns indikationer på att dessa i högre utsträckning börjar uppfattas som medicinska problem, en process som benämns som medikalisering. Dock har rådande forskning om psykisk ohälsa näst intill enbart fokuserat på psykiska sjukdomar, vilket gjort att psykiska besvär är sånär som ett outforskat ämne. Denna studie undersökte därför psykiska besvär med syftet att studera svenska universitet- och högskolestudenters uppfattningar om dessa. Frågeställningarna inriktades på om svenska studenter hade accepterande eller stigmatiserande attityder till psykiska besvär, i vilken grad de hade medikaliserade föreställningar om psykiska besvär samt om det fanns relationer mellan och inom dessa. Den teoretiska analysen använde kategorisering, stigmatisering och medikalisering som ramverk. En kvantitativ ansats tillämpades och en egenkonstruerad enkät användes som metod. Resultatet visade att svenska studenter generellt hade accepterande attityder till psykiska besvär med vissa undantag. Studenterna hade medikaliserade föreställningar om psykiska besvär i relativt hög grad och erfarenheten av psykiska besvär var hög. Analysen av relationerna mellan och inom attityder och föreställningar visade inga entydiga kausala samband men att de var relaterade till varandra. Psykiska besvär ansågs vara ett allvarligt problem som bör hanteras av sjukvården och som alla kan drabbas av, samt delvis vara ett medicinskt problem som ibland är en godtagbar ursäkt för att inte umgås. Vidare ansågs psykiska besvär vara ett problem som eventuellt kan gå över med rätt attityd vilket relaterades till delade uppfattningar kring skam över besvären och viljan att berätta om dem. Relationerna är således komplexa och bör undersökas vidare.

Depression är en allt oftare förekommande diagnos och avspeglar att allt fler människor drabbas av ett psykiskt lidande. Ett ökande antal fenomen som hör till normala livsomständigheter är föremål för medicinsk diagnostik och behandling vilket innebär en medikalisering. Trots att antidepressiva läkemedel inte visar en bättre behandlingseffekt än psykoterapi eller placebo är det den vanligast förekommande ordinationen. När man söker vård för psykiskt lidande blir man ofta remitterad vidare, särskilt om man lider av en störning där det finns behandlingsmetoder som riktas mot just den specifika störningen. Detta innebär nästan alltid nya utredningar, nya redogörelser och nya skattningar, där den information patienten uppger inte aktivt används i mottagandet och behandlingen i varje led. De 9 genomförda intervjuerna beskriver vårdmöten av skiftande kvalitet. Patienter och psykiatrer redovisar detaljrikt hur den goda vården gestaltas och vittnar om den mindre goda ur egna personliga erfarenheter. Den goda vården uppstår ur ett äkta möte mellan patient och läkare utifrån läkarens sociala responsivitet. Samtidigt får vi syn på attityder och beteenden inom vården som bidrar till ett mekaniskt och omänskligt möte. Det är svårt att påvisa systematiska brister eller förtjänster inom vården i denna studie. Variationerna tycks härstamma ur personliga egenskaper och förmågor, samt att människor söker sig till de verksamheter och avdelningar där de får gehör och gemenskap. Detta leder till olikheter på grupp- och avdelningsnivå, med olika karaktär på behandlingen som blir geografiskt identifierbar på ett sätt som liknar verkliga och tillskrivna egenskaper hos olika skolor på olika platser.

Syftet med denna uppsats är att studera hur depression diskuteras som ett socialt problem i pressen. De frågor som ställs är; 1) På vilket/vilka sätt definieras depression? 2) Vilka praktiker kopplas till specifika definitioner av depression? 3) Hur ser kopplingen mellan definitioner av depression, de praktiker som är kopplade till dessa, och individen, ut? 4) Vilka aktörer är inblandade i definitionsprocessen? För att besvara dessa frågeställningar har artiklar publicerade i Dagens nyheter, Svenska dagbladet, Expressen och Aftonbladet täckande ett år (2008-04-21 till 2009-04-21) samlats in och analyserats med hjälp av diskursanalys. I analysen identifieras fyra diskurser; en biomedicinsk-, en psykologisk-, en alternativmedicinsk- samt en strukturalistisk diskurs. Av dessa är den strukturalistiska diskursen minst framträdande (4 av 240 artiklar). Depression definieras i materialet främst som en fysisk eller psykisk sjukdom och de behandlingsformer som lyfts fram oftast är medicinering och KBT. Dock utmanas dessa behandlingsformer av en alternativmedicinsk diskurs. I materialet framstod individen som den som är främst ansvarig för sitt välmående genom att denna tillskrevs uppgiften att övervaka sin hälsa och skaffa sig kunskap om sin sjukdom. En kritik formuleras mot det sätt depression diskuteras i offentligheten då samhällsaspekter – framför allt klass- och genusaspekter – osynliggörs genom att depression nästan uteslutande definieras som ett problem som rör individen.

De neuropsykiatriska funktionshindren ökar. Efter att ha arbetat som resurs i skolan samt varit kontaktfamilj, väcktes mitt intresse för diagnosticeringsprocessen av neuropsykiatriska funktionshinder. Jag ville genom studien undersöka vilken inställning två representanter som finns med i diagnosticeringsprocessen har till denna och deras roll i denna process. Jag ville få en bred bild, som beskriver mina informanters inställning ur så många aspekter som möjligt och använde mig därför ett flertal olika teorier. Mina teoretiska grunder bygger på de generella begreppen; Maktprocesser, Sociala konstruktioner, Medikalisering samt stämpling. De teoretiker jag använder mig av är Foucault, Gillberg, Kärfve, Brante, Bourdieu, Johannisson, Conrad, Lemert, Scheff och Goldberg.Jag använder mig av kvalitativ metod där två nyckelinformanter intervjuades, en psykolog och en specialpedagog. Dessa personer kan inte representera sina yrkesprofessioner och min avsikt var inte att generalisera. Studien som jag gjort är relaterade till just mina informanter.Informanterna är till stor del medvetna om medikaliseringen, de ser både för- och nackdelar med diagnosticeringsprocessen och de ser också riskerna i diagnosticeringen som stämmer väl överens med mina teorier.

Syftet med studien var att undersöka vilka strategier media använder sig av för att medikalisera sorg och nedstämdhet till depression i de fyra största svenska dags- och kvällstidningarna: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen, 2015–2019 (n=50). I det västerländska samhället har det skett en ökad medikalisering och därför ville vi undersöka hur detta har gått till i svensk media med hjälp den diskurspsykologiska metodansatsen och socialkonstruktionismen. Studiens resultat visade att medikaliseringsdiskursen var den dominanta diskursen där media beskriver depression som något som har biologiska orsaker som bör behandlas inom vården med medicin. De tolkningsrepertoarer i form av metaforer som vi kunde identifiera i vårt datamaterial och som understödjer medikaliseringsdiskursen var: depression som ett mörker, depression som en tyngd och depression som något man går in i. Dessa metaforer kunde förstås som sjukdomsmetaforer. Studien visade också att media använde sig av subjektspositionerna:  experten, den diagnostiserade och den nedstämda kändisen, dessa var de som gavs mest utrymme att uttala sig i media om nedstämdhet, sorg och depression. Resultatet visade också att media använder sig av retoriska strategier så som: den medikaliserade inramningen, före- och efter berättelser, extremfallsformuleringar, vaccinering mot egenintresse och modalitetsmarkörer. Dessa retoriska strategier används i media för att försvara sig, parera invändningar samt att få sina beskrivningar att framstå som trovärdiga och fakta. Vi kunde också identifiera en motdiskurs där media använder psykosociala faktorer för att beskriva nedstämdhet och sorg som en frisk reaktion på naturliga påfrestningar och individens livssituation.

Denna uppsats ämnar belysa hur information om den neuropsykiatriska diagnosen ADHD, sprids genom fyra svenska webbplatser. Uppsatsens syfte är att undersöka hur information om ADHD framställs och hur ett kulturellt perspektiv skulle kunna ge en alternativ bild av diagnosen. Detta uppfattades som ett relevant och viktigt ämne till följd av att diagnostiseringen av ADHD har ökat markant inom de senaste åren. Inom studien formulerades två frågeställningar som var utformade efter metodansatsen kritisk diskursanalys utifrån Fairclough, där hans tredimensionella modell utgör analysmetoden i relation till resultatet. Den kritiska diskursanalysen har som syfte att analysera vilka ord och meningar som används i informationsspridningen om diagnosen, samt diskutera makt och ideologi i språket som används av ADHD. I den tidigare forskning om ämnet har resonerat om ett kulturellt perspektiv i relation till ADHD-diagnosen, där forskningen uppmärksammade hur olika beteendemönster tolkas och förmedlas har en inverkan i hur diagnostiseringen av ADHD görs. Dessutom hur diagnosen skulle kunna förstås som en kulturell konstruktion i relation till det kulturella perspektivet. Det teoretiska ramverket som uppsatsen tillämpar är begreppet kultur av Hall (1997), begreppet medikalisering av Conrad (1992), etiketteringsteorin av Becker (2006) samt den sociala modellen av Oliver (1990). I studien utgörs materialet av fyra svenska webbplatser som ämnar att sprida information om ADHD-diagnosen till individer som vill läsa om denna. Det var viktigt i urvalsprocessen att webbplatserna var lättillgängliga för individen. Resultatet för denna studie resulterade teoretiskt i att det är en medicinsk diskurs om ADHD som produceras i informationsspridningen inom webbplatserna, där diagnosen därmed framställs till följd av det medicinska perspektivet. Dessutom pekar även resultatet mot att diagnosen kan förstås som en kulturell konstruktion och ge en alternativ bild av diagnosen, och inte endast vara associerad med det medicinska perspektivet.

This thesis explores the political and ethical response to the development of new medical technology in the 1980s through the governmental commission Utredningen om det ofödda barnet [the commission regarding the unborn child] and its final report Den gravida kvinnan och fostret – två individer: om fosterdiagnostik, om sena aborter: slutbetänkande av Utredningen om det ofödda barnet [The Pregnant Woman and the Foetus – two individuals. On prenatal diagnosis. On late abortions: final report on the commission on the unborn child]. This governmental commission, alongside the late 1980s more broadly, have been described as a conservative backlash and reaction to the feminist movement and the fight for women’s right to their bodies. However, a close reading of the report shows that though it draws controversial connections between abortion, prenatal diagnosis and ability variations, the governmental commission advocated an extension of the law, not a limitation of rights. Through a biopolitical perspective this thesis shows how power was distributed between the state, the society and the individual. Unlike previous research’s polarisation, this thesis’s take on medicalisation shows that medicalisation is not something that necessarily opposes moralisation, but that they can be used to legitimate each other. Finally it discusses what this means for our understanding of the political climate in Sweden during the 1980s and how this changes our perception of what makes a human being.