Det mest kända och omtalade sjukdomsutbrottet av cryptosporidium är den som inträffade i Milwaukee år 2003 då ca 400 000 personer insjuknade.[1]Cryptosporidium-utbrottet i Östersund vid årsskiftet 2010/11 har i sig klassificerats som Europas största utbrott av vattenburen smitta i modern tid. Dricksvatten är ett utav våra viktigaste livsmedel där vatten även är ett utav EU:s mest reglerade områden. Ändå har vattenrelaterade sjukdomsutbrott av den omfattning som den i Östersund kunnat ske. Detta ifrågasätter såväl den svenska, som den EU-rättsliga vattenrättsregleringen, dagens reningsteknik samt vattenproducenternas och myndigheternas kontroll och tillsynsansvar.

Vad för förutsättningar ges det för aktörer i Sverige som ska implementera policies rörande dricksvatten? Är det styrning från sådd till skörd för att nå de uppsatta direktiven eller är det upp till aktörerna att hitta de lösningar som är bäst lämpade till de geografiska förutsättningarna som skiljer sig åt över Sverige? I intervjuer med en dricksvattenexpert och en projektledare inom dricksvattenarbete ges insikter om hur ett policydirektiv på EU-nivå kan anpassas efter lokal, regional och nationell nivå, genom samverkan från individers olika erfarenheter och tolkningar av direktivet, så kallad policy mobility. För att se om nuvarande dricksvattendirektiv kan förstås utifrån begreppet policy mobility genomfördes en dokumentanalys av direktivet och offentliga dokument som gäller implementering av den i Sverige. Det går att utläsa att de offentliga dokumenten öppnar upp för en implementeringsmetod som policy mobility då direktivet är förhållandevis generellt, och förutsätter viss anpassning på nationell såväl som lokal och regional nivå. EU använder sig av territoriell styrning vilket skapar förutsättning för anpassningar för direktiv då det lyfter att geografiska förutsättningar skiljer sig åt mellan medlemsstater vilket innebär att ett sätt inte fungerar likadant överallt. Den lyfter även att det skiljer medlemsstaterna åt om vilken nivå, och hur, beslut kan tas på, som ett förtydligande av subsidiaritetsprincipen. För att kunna implementera dricksvattendirektivet krävs en anpassning till specifika geografiska förutsättningar. Dricksvattendirektivet är ett minimidirektiv, ett antal mål ställs upp men ingen vägledning till hur de ska uppnås medan medlemsstater får rätt till att själva sätta högre mål. Denna uppsats visar att policy mobility har varit närvarande vid arbetet av implementering av dricksvattendirektivet.