Syftet med denna studie är att definiera kunskapskravet karaktärisktisk stil genom kollaboration och kvalitativa intervjuer, med utgångspunkt i hur några musiklärare på grundskolan bedömer och definierar karaktäristisk stil. Studien är grundad i teorin hermeneutik vilket har genomsyrat metoden. 4 musiklärare på grundskolan kontaktades för att göra en bedömning av 3 elevkompositioner, för att sedan göra en uppföljande intervju. I resultaten ses att karaktäristisk stil är något som är svårt att bedöma eftersom innebörden är svår att förstå. Tre tolkningar av karaktäristisk stil har framkommit i denna studie, ”genre/musikstil”, personlig stil” och ”det unika verket”. Det öppnas även upp för att dessa tre tolkningar kan användas tillsammans för att ringa in en kompositions karaktäristiska stil genom tre olika aspekter. Det har även framkommit två olika synsätt på hur karaktäristisk stil förhåller sig till fungerande form.  Syfte och process i musikskapandet är centralt för bedömning av karaktäristisk stil och för att synliggöra karaktäristisk stil.

The main aim of public art is to be avaliable and accessible to all. Public art is often connected to social and economical intentions in so far as its presence in the public space ought to benefit the general public. To ensure access to good art, rules and regulations determine the commissioning and procurement of public art. Councils work collaboratively to reach a unified and collective assessment of its quality. This essay argues that the legal framework nevertheless overlooks important aspects of how the quality assessment of public art succeeds in attaining its general status, where this status must co-exist with the fact that aesthetic judgements are grounded in subjective experience. The essay sets out to offer constructive recommendations for how the process surrounding such qualitative assessment of art for public space ought to work.  In order to examine the quality assessment of public art, and the ways such qualities is said to be guaranteed, I will use the competition West Link: Chronotopia (2017) as a case study. I will analyze the conditions under which the jury's assessment of the winning contribution for a new train station at Korsvägen in Gothenburg was made. By extrapolating Immanuel Kant's theory of aesthetic judgements (Critique of Judgement, 1790) I will show how aesthetic judgements can lay claim to the general validity while being rooted in subjective experience. To bridge this seemingly contradiction, I will examine the notion of sensus communis in relation to the case study.  The result of the essay shows that assessment of art depends largely on our abilities to communicate subjective appreciation. The legal framework turns out to have only a secondary role and does not limit how a jury motivates its assessment of the work's aesthetic qualities. Instead it encourages the jury in subjective reflection on the work's qualities.  The essay concludes by defending the claim that there is a pressing need to make more visible the role of aesthetic judgement in the quality assessment process of public art. Assessing with general validity must be grounded in the artwork's own premises, as manifested in our subjective impressions of them. Social communication is especially encouraged, and enables human beings to trust their own thoughts and feelings in balance with those of others. This essay thus defends the idea that public art, as an object of aesthetic judgement, has a very important role to play in our society.

Den här uppsatsen undersöker förhållandet mellan Kants estetiska omdöme, såsom det formuleras i Kritik av omdömeskraften, och Jacques Rancières estetiska projekt, framförallt i förhållande till begreppet dissensus. Dels försöker uppsatsen spåra arvet från Kant hos Rancière och visa hur detta tar sig uttryck, dels ställer den frågan om hur Kants omdöme politiseras med Rancières dissensus. Detta sker i två kapitel, varav det första är en läsning av Kants kritik av den estetiska omdömeskraften, mot bakgrund av idén om dissensus, och det andra en genomgång av Rancières formulering av dissensus, samt relaterade begrepp såsom konstens identifikationsregimer och ”fras-bilden”. Vidare jämför det andra kapitlet Rancières dissensus med Kants idé om det ”intresselösa” i det estetiska omdömet, samt visar vilka politiska eller metapolitiska implikationer Rancière tillskriver det senare. Uppsatsen visar hur Kants estetiska omdöme är oumbärligt för Rancières estetisk-politiska filosofiska projekt och att flera av hans viktigaste begrepp vilar tungt mot Kant. Den visar också, med hjälp av Rancière, på ett möjligt sätt att ge Kants estetiska omdöme politisk betydelse, delvis i motsättning till de politiska läsningar av den tredje Kritiken som främst tar fasta på sensus communis som ett vittne om en konsensuell gemenskap. Rancière visar med sina omformuleringar av Kants intresselösa omdöme att en sådan gemenskap alltid föregås av ett visst dissensus – ett brott med de dominerande formerna för den gemensamma sinnligheten. / This paper explores the relationship between Kant's aesthetic judgment, as formulated in the Critique of Judgment, and Jacques Rancière's aesthetic project, specifically the way in which the concept of dissensus is developed in the work of Rancière. The purpose of the paper is two-fold: first, to trace the legacy of Kant in Rancière and second, to pose the question of how Kant's judgment is politicized in Rancière's reading. This is discussed in two chapters, the first of which is a reading of Kant's critique of aesthetic judgment in light of the notion of dis-sensus; the second chapter examines the concept of dissensus in Rancière, as well as other related concepts, such as the regimes of art, and the 'image-phrase'. The second chapter also offers a comparison between Rancière‟s dissensus and the notion of 'disinterestedness' in Kant's aesthetic judgment, showing how Rancière draws out from the latter a set of political or meta-political implications. Ultimately, the paper serves to underline the essential role that Kant's aesthetic judgment plays in the development of Rancière's aesthetic project, examining how several of Rancière's most important concepts lean heavily on Kant for philosophical support. With the help of Rancière, the paper also provides an alternative way to give political significance to Kant's aesthetic judgment, partly in opposition to those political readings of the third Critique that primarily focus on sensus communis as a testimony of a consensual community. By way of rearticulating Kant's disinterested judgment, Rancière shows that this community is always preceded by a certain dissensus – a break with the dominant forms of a shared sensible community.