Att kriminalitet figurerar i vårt samhälle, är något som vi är medvetna om. Det är en verklighet med våld, droger och pengar. Inte nog med att det tär på kropp och själ så är det även ett beteende som strider mot våra lagar och normer. Vi vet att det inte är lätt att lämna denna verklighet, trots detta så väljer flertalet individer att göra just det. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur personer som begått brott och som avtjänar sitt straff inom kriminalvården hanterar de ”exitprocesser” och den ambivalens som det innebär att lämna en kriminell identitet och en tillvaro präglad av brott bakom sig, för en socialt accepterad tillvaro. En process som för många sannolikt börjar redan innan personen greps och där anstaltsvistelsen endera leder till en återgång i kriminalitet eller blir till en vändpunkt i tillvaron följd av ansträngningar att trots sitt stigma erövra ett socialt accepterat liv och identitet.Forskningen har vi utfört med hjälp av kvalitativa intervjuer med sju före detta kriminella, samt en kriminal vårdare på mindre anstalt i Sverige. Vår föreställning var att fängelsevistelsen var en tung plats att vistas på och att det intagna blev hårt påverkade av denna upplevelse. När det äntligen blir frigivna antog vi att det för dem var en lättnad och att samhället och olika myndigheter gjorde allt i sin makt för att hjälpa individer att acklimatisera sig tillbaka till samhället. Dock förstod snabbt att detta inte var den sanna bilden av verkligheten.  Uppsatsen har varit otroligt intressant och givande för oss, och vi är väldigt nöjda med vårt resultat. Tack vare vara våra intervjuer samt redan befintlig forskning så anser vi att vi fått en ökad förståelse kring ämnet, som vi hoppas kunna förmedla vidare till våra läsare. I vår slutsats har vi konstaterat att tiden man sitter på anstalt inte är så besvärlig. ”Man levde i ett samhälle i samhället”, där man skaffade sig rutiner för att anpassa sig efter den nya miljön samt för att få tiden att gå. Inne på anstalten började den första delen av exitprocessen där individerna reflekterade över sina liv och ville ge upp den kriminella livsstilen. Vid frigivning då man skulle börja leva ett liv som icke kriminell började dock det riktiga straffet, man kände sig vilsen och stod med fötterna i två olika världar. Informanterna kände sig identitetslösa då det befann sig i ett samhälle de längre inte kände till samtidigt som det inte vill gå tillbaka till det kriminella livet. Hjälpen från myndigheterna infann sig inte på ett lämpligt sätt utan man kände sig istället motarbetad och utanför samhället, samtidigt som ett stigma införlivades. De individer som inte föll tillbaka i kriminaliteten lyckades tillslut hitta sitt stöd i KRIS. Där fanns det andra individer som gått igenom samma hårda resa och man fanns som stöd för varandra. Det är äntligen i detta skede som den riktiga vändpunkten kommer i processen, man kan börja bygga en ny identitet utan kriminalitet.  Nyckelord: Kriminalitet, Rutiner, Utanförskap, Tillhörighet

<p>Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter.</p> / <p> </p><p>This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.</p>

Uppsatsen belyser vägen ur ett självskadande beteende där tre kvalitativa intervjuer har gjorts för att närma sig vändpunktsprocesserna. Även en självbiografisk bok har använts som empiriskt stöd. Syftet är att kunna urskilja hur vägen ut ur ett självskadande beteende kan se ut för olika personer. Det empiriska materialet belyses även utifrån Antonovskys teori om KASAM, Ebaugh Fuchs teori om exitprocesser samt tidigare forskning. De frågeställningar som ligger till grund för uppsatsen är följande: är det möjligt att kunna urskilja en vändpunkt (yttre och inre faktorer)? Vilken betydelse har personer i individens omgivning haft för vägen ut ur ett självskadande beteende? Hur har samhällets insatser hjälpt individen att ta sig ur sitt beteende? De slutsatser som kan konstateras är att det för samtliga intervjudeltagare samt i den självbiografiska boken går att urskilja någon form av vändpunkt. Utifrån de berättelser vi tagit del av kan vi konstatera att vändpunkter kan se väldigt olika ut. Ytterligare en slutsats är att samtliga kvinnor är eniga om att vårdinsatserna är för denna patientgrupp bristfällig eller ibland helt lyser med sin frånvaro. Det viktigaste i intervjudeltagarnas tillfrisknande är deras egen jagstyrka och motivation. Samtliga kvinnor har i dag nya hanteringsstrategier för att klara av livets motgångar och svårigheter. / This thesis highlights self-harming behavior and the journey to recovery. To approach the turning point and the following process three qualitative interviews has been done. An autobiographical book has been used as an empirical data. The purpose is to distinguish how the journey to recovery can differ between diverse people. The empirical data has been illustrated by using Antonovskys theory sence of coherence, Ebaugh Fuchs process of roll exit and current research. The issued questions grounding the thesis are: is it possible to distinguish a turning point (outer and inner factors)? How important were the people surrounding the individual to find the way out? And how did society's efforts help the individual out of its behavior? The conclusions that are determined are that with all of the interviewed and the autobiographical book, a turning point can be discerned. From the stories given to us we can determine that the turning points can differ considerably. Yet another conclusion is that all of the women agree that the care effort towards these types of patients is insufficient or even non-existent. The most important part in the recovery of the interviewed is their own strength and motivation. All of these women today have new strategies on how to handle life's adversity and difficulties.