Genom åren har flyktingar och andra skyddsbehövande gjort försök att ta sig till Europa. Avsaknaden av reguljära vägar har dock resulterat i att hundratusentals människor har mist sina liv på de alternativa vägarna längs Medelhavet. År 2015 var migrationsströmmarna till Europa mest frekventa, vilket uppenbarade en ineffektivitet i EU:s migrationspolitik. Situationen med de ökade migrationsströmmarna har kommit att kallas för en flyktingkris, som har gett upphov till omedelbara kontrollåtgärder. Bland åtgärderna finns visumkrav, transportörsansvar och förstärkande av extraterritoriella gränskontroller genom fördjupade samarbeten med tredjeländer.  Syftet med denna uppsats är att undersöka EU:s extraterritoriella gränskontroller i förhållande till folkrättsliga normer, med fokus på skyddsbehövandes tillgång till skydd vid tredjelandssamarbeten.  Resultaten av undersökningen visar att EU:s extraterritoriella gränskontroller begränsar människors tillgång till skydd – genom att stoppa människor i ursprungs- och transitländerna eller genom att avlägsna dem från Europa till tredjeländer som exempelvis Turkiet och Libyen. Även om dessa länder anses utgöra så kallade säkra länder framgår av sammanställningen att överträdelser av mänskliga rättigheter är återkommande inslag. Härav följer att EU:s intresse av att reglera migrationen har fått stå i framkant, medan intresset av att ge skyddsbehövande tillgång till det skydd de är berättigade till har följaktligen fått stå tillbaka. / Over the years, refugees and those in need of protection have made several attempts to reach Europe. However, the lack of regular routes has resulted in hundreds of thousands of people losing their lives on irregular routes along the Mediterranean. In 2015, the migration flows across the Mediterranean reached high levels, which revealed inefficiency in the EU's migration policy. The situation with the increased migration flows across the Mediterranean has been labelled as a refugee crisis, and has given rise to immediate measures. The measures include border checks such as visa requirements, carrier responsibility, and extraterritorial border controls through deepened cooperation with third countries.  The purpose of this study is to investigate the EU's extraterritorial border controls in relation to public international law norms. The focus is on the possibility of access international protection in situations of collaborations with third countries.  The results of the study show that the extraterritorial border controls restrict people's access to protection - by stopping people in the countries of origin and transit, or by removing them from the European territory to third countries such as Turkey and Libya. Both are considered to be safe countries. However, evidence shows that neither Turkey nor Libya are such safe countries and that human rights are frequently violated. Accordingly, the EU's interest in regulating migration has remained at the forefront, while the interest in protecting those in need has been held back – even for those who are entitled to protection under public international law.