Genom åren har flyktingar och andra skyddsbehövande gjort försök att ta sig till Europa. Avsaknaden av reguljära vägar har dock resulterat i att hundratusentals människor har mist sina liv på de alternativa vägarna längs Medelhavet. År 2015 var migrationsströmmarna till Europa mest frekventa, vilket uppenbarade en ineffektivitet i EU:s migrationspolitik. Situationen med de ökade migrationsströmmarna har kommit att kallas för en flyktingkris, som har gett upphov till omedelbara kontrollåtgärder. Bland åtgärderna finns visumkrav, transportörsansvar och förstärkande av extraterritoriella gränskontroller genom fördjupade samarbeten med tredjeländer.  Syftet med denna uppsats är att undersöka EU:s extraterritoriella gränskontroller i förhållande till folkrättsliga normer, med fokus på skyddsbehövandes tillgång till skydd vid tredjelandssamarbeten.  Resultaten av undersökningen visar att EU:s extraterritoriella gränskontroller begränsar människors tillgång till skydd – genom att stoppa människor i ursprungs- och transitländerna eller genom att avlägsna dem från Europa till tredjeländer som exempelvis Turkiet och Libyen. Även om dessa länder anses utgöra så kallade säkra länder framgår av sammanställningen att överträdelser av mänskliga rättigheter är återkommande inslag. Härav följer att EU:s intresse av att reglera migrationen har fått stå i framkant, medan intresset av att ge skyddsbehövande tillgång till det skydd de är berättigade till har följaktligen fått stå tillbaka. / Over the years, refugees and those in need of protection have made several attempts to reach Europe. However, the lack of regular routes has resulted in hundreds of thousands of people losing their lives on irregular routes along the Mediterranean. In 2015, the migration flows across the Mediterranean reached high levels, which revealed inefficiency in the EU's migration policy. The situation with the increased migration flows across the Mediterranean has been labelled as a refugee crisis, and has given rise to immediate measures. The measures include border checks such as visa requirements, carrier responsibility, and extraterritorial border controls through deepened cooperation with third countries.  The purpose of this study is to investigate the EU's extraterritorial border controls in relation to public international law norms. The focus is on the possibility of access international protection in situations of collaborations with third countries.  The results of the study show that the extraterritorial border controls restrict people's access to protection - by stopping people in the countries of origin and transit, or by removing them from the European territory to third countries such as Turkey and Libya. Both are considered to be safe countries. However, evidence shows that neither Turkey nor Libya are such safe countries and that human rights are frequently violated. Accordingly, the EU's interest in regulating migration has remained at the forefront, while the interest in protecting those in need has been held back – even for those who are entitled to protection under public international law.

Idag befinner sig över 50 miljoner människor på flykt runt om i världen. De har behövt lämna sina hem till följd av väpnade konflikter, förföljelse eller andra grova människorättskränkningar. Flera av dem behöver få skydd i andra länder. Dock är det svårt för många att få det. Inte minst gäller det de skyddsbehövande som försöker finna en fristad inom EU. Unionens yttre gränser har de senaste åren stärkts och blivit allt mer ogenomträngliga för tredjelandsmedborgare på flykt. De riskerar därmed att hindras från att få tillgång till skydd. Syftet med denna studie är att lyfta den här frågan ur ett rättighetsperspektiv och att undersöka det nuvarande rättighetsskyddet för de människor som behöver få tillgång till skydd inom EU. Delar av gällande folkrätt och EU-rätt undersöks för att se vad dessa rättssystem idag innebär för skyddsbehövandes tillgång till skydd. Vidare granskas den gällande rätten utifrån ett moraliskt och kritiskt perspektiv som utgår ifrån principen om skyddsbehövandes rätt till rättigheter. Principen grundas på de mänskliga rättigheternas grundtanke om att alla människor har lika och inneboende rättigheter samt Hannah Arendts analys om att människor på flykt riskerar att hamna utan rättighetsskydd i praktiken. Studien visar att skyddsbehövande som kommit till EU:s fysiska gränser eller möter medlemsstaterna till havs under vissa omständigheter har, i alla fall rent formellt, rätt att få komma in i unionen och erhålla skydd där. Detta enligt vissa bestämmelser inom både folkrätten och EU-rätten. Studien visar dock att skyddsbehövande som fortfarande befinner sig i ursprungslandet riskerar att i praktiken hamna utan skydd av sina rättigheter under gällande rättssystem. Folkrättens skydd når inte riktigt dit på ett tydligt sätt och EU:s extraterritoriella gränskontroll, i form av regler kring visum och transportöransvar, riskerar att stänga flera av dem ute från det skydd som de har rätt till när de väl kommit fram till unionens territoriella gränser. Flera skyddsbehövande blir således nekade sin rätt till rättigheter idag. / Today, over 50 million people are forcibly displaced worldwide. They have been forced to leave their homes due to armed conflicts, persecution or other human rights violations. Numerous people need protection in another state. However, for many of them it is difficult to get that kind of protection. This is true for many refugees and other people in need of international protection who are trying to find refuge within the EU. The union has in recent years strengthened the external borders which has made it increasingly difficult for third-country nationals to get access to the EU. This is affecting people in need of protection and their access to asylum. The purpose of this thesis is to highlight this issue from a human rights perspective and study how the rights of those people who need access to protection within the EU are safeguarded today. Parts of international law and EU law are examined to see what different rules mean for people’s access to protection. The existing law is then reviewed from a moral and critical point of view that revolves around the understanding that people in need of international protection have a right to have rights. This theoretical approach is partly based on the core principle of human rights which emphasizes the equal and inherent rights of all people and partly based on Hannah Arendt’s thoughts about the fact that people who are forcibly displaced risk being denied their rights. The study shows that people in need of international protection who have arrived at the EU’s physical borders or who the member states encounter at sea have, under certain circumstances, a right to enter the union and receive protection there through parts of both international law and EU law. However, people in need of protection who are still in the country of origin risk being denied their rights. This is because of possible gaps in international law and certain EU rules concerning visas and carrier sanctions which can exclude them from the protection that they are entitled to once they have arrived to EU territory. Thus, many people in need of international protection are today being denied their right to have rights.