No description available.

No description available.

<p>During the 20 century millions of people have escaped from war, threat against their human rights, economic injustices and pursuit. The great numbers of fleeing people have lead to difficulties in asylum investigation in the countries, which receive the asylum seekers. Sweden is a country, which has ratified the Genéveconvention 1954, and receives the asylum seekers. The great numbers of asylum seekers have caused among other things long time of waiting for the asylum seekers, sometimes up to 2-3 years. This implies some consequences both for the asylum seeker and for the community. The purpose of the study is to explore how the asylum errands are treated and to elucidate possible problems with implementing the asylum politics in Sweden. This study addresses three questions. Through these questions I want to explain the reasons for the long waiting time for asylum seekers and consequences of these both for the community and the asylum seekers.</p>

<p>År 2007 fick 1564 skyddsbehövande uppehållstillstånd i Sverige på grund av sin rädsla att utsättas för tortyr i hemlandet. Personer som omfattas av FN:s flyktingkonvention har rätt att söka asyl och få skydd. Dock har konventionen ett mycket snävt flyktingbegrepp och omfattar inte skyddsbehövande.</p><p>Syftet med uppsatsen är att undersöka vad Sverige som konventionsstat gör för att upprätt­hålla förbudet mot tortyr i FN:s Tortyrkonvention, artikel 1, 3 och 4 och Europakonventionen, artikel 3. Vi frågar oss vilka folkrättsliga förpliktelser Sverige har beträffande asylsökandes skydd mot tortyr i hemlandet och hur dessa uppfylls. Men även vilka kriterier som ska upp­fyllas för att en asylsökande ska anses vara skyddsbehövande enligt svensk lag.</p><p>Då vi inriktat oss på skyddsbehövande har vi därmed uteslutit flyktingar eftersom den svenska utlänningslagen skiljer mellan dessa begrepp. Skyddsbehövande är en person som känner väl­grundad fruktan för att utsättas för bland annat tortyr. För att fastställa förfarandet i ett asyl­ärende och tolka begreppet välgrundad fruktan har vi valt att använda oss av UNHCR:s hand­bok som Migrationsöverdomstolen erkänt som rättskälla. Anledningen härtill är att proposi­tionen till Utlänningslagen ej närmare går in på detta och istället hänvisar till handboken.</p><p>Vi har använt oss av en rättsvetenskaplig metod som innebär att vi, förutom konventions­texten, granskat Utlänningslagen och dess proposition samt praxis från Europadomstolen, Tortyrkommittén och Migrationsöverdomstolen. Vi har även tagit hjälp av en del doktrin som är relevanta för vårt ämne.</p><p>Folkrätten reglerar förhållandet mellan stater och måste ha stöd från stater och dess med­borgare för att fungera. I Sverige är de folkrättsliga förbindelserna inte direkt tillämpliga, utan måste transformeras för att bli gällande. Tortyr är ett folkrättsligt begrepp vars definition går att finna i artikel 1, Tortyrkonventionen. Till skillnad härifrån är skyddsbehövande ett svenskt juridiskt begrepp. För att söka asyl i Sverige måste man vända sig till Migrationsverket vars beslut kan överklagas till Migrationsdomstolen och sedan, om prövningstillstånd beviljas, till Migrationsöverdomstolen.</p><p>Europakonventionen, som är införd och därmed jämställd med svensk lag, fastslår att ingen får utsättas för tortyr och dess efterlevnad kontrolleras främst av Europadomstolen vars beslut är bindande för Sverige. Tortyrkonventionen, som ej har medfört några lagändringar i svensk lag, stadgar att ingen stat ska utvisa en person som är i fara att utsättas för tortyr samt att alla tortyrhandlingar ska utgöra brott enligt nationell strafflag. Kontrollen över kon­ventionen sker genom Tortyrkommittén som vart fjärde år granskar medlemsstaterna. Enskilda personer kan klaga till kommittén; dock är dess beslut ej rättsligt bindande.</p><p>I analysen ser vi att de svenska domstolarna inte lägger någon vikt vid praxis vare sig från Europadomstolen eller från Tortyrkommittén i frågor som rör asylsökande som riskerar tortyr vid ett återvändande. Vi ser även ett antal problem som kan uppkomma vid bedömningen av vem som ska räknas som skyddsbehövande. Trots detta hyser Sverige stor respekt för de mänskliga rättigheterna och de folkrättsliga förpliktelserna. I arbetet med att ständigt för­bättras begår Sverige ändå misstag som i det stora hela kan verka små, men som i det enskilda fallet kan vara av oerhört stor betydelse.</p>

År 2007 fick 1564 skyddsbehövande uppehållstillstånd i Sverige på grund av sin rädsla att utsättas för tortyr i hemlandet. Personer som omfattas av FN:s flyktingkonvention har rätt att söka asyl och få skydd. Dock har konventionen ett mycket snävt flyktingbegrepp och omfattar inte skyddsbehövande. Syftet med uppsatsen är att undersöka vad Sverige som konventionsstat gör för att upprätt­hålla förbudet mot tortyr i FN:s Tortyrkonvention, artikel 1, 3 och 4 och Europakonventionen, artikel 3. Vi frågar oss vilka folkrättsliga förpliktelser Sverige har beträffande asylsökandes skydd mot tortyr i hemlandet och hur dessa uppfylls. Men även vilka kriterier som ska upp­fyllas för att en asylsökande ska anses vara skyddsbehövande enligt svensk lag. Då vi inriktat oss på skyddsbehövande har vi därmed uteslutit flyktingar eftersom den svenska utlänningslagen skiljer mellan dessa begrepp. Skyddsbehövande är en person som känner väl­grundad fruktan för att utsättas för bland annat tortyr. För att fastställa förfarandet i ett asyl­ärende och tolka begreppet välgrundad fruktan har vi valt att använda oss av UNHCR:s hand­bok som Migrationsöverdomstolen erkänt som rättskälla. Anledningen härtill är att proposi­tionen till Utlänningslagen ej närmare går in på detta och istället hänvisar till handboken. Vi har använt oss av en rättsvetenskaplig metod som innebär att vi, förutom konventions­texten, granskat Utlänningslagen och dess proposition samt praxis från Europadomstolen, Tortyrkommittén och Migrationsöverdomstolen. Vi har även tagit hjälp av en del doktrin som är relevanta för vårt ämne. Folkrätten reglerar förhållandet mellan stater och måste ha stöd från stater och dess med­borgare för att fungera. I Sverige är de folkrättsliga förbindelserna inte direkt tillämpliga, utan måste transformeras för att bli gällande. Tortyr är ett folkrättsligt begrepp vars definition går att finna i artikel 1, Tortyrkonventionen. Till skillnad härifrån är skyddsbehövande ett svenskt juridiskt begrepp. För att söka asyl i Sverige måste man vända sig till Migrationsverket vars beslut kan överklagas till Migrationsdomstolen och sedan, om prövningstillstånd beviljas, till Migrationsöverdomstolen. Europakonventionen, som är införd och därmed jämställd med svensk lag, fastslår att ingen får utsättas för tortyr och dess efterlevnad kontrolleras främst av Europadomstolen vars beslut är bindande för Sverige. Tortyrkonventionen, som ej har medfört några lagändringar i svensk lag, stadgar att ingen stat ska utvisa en person som är i fara att utsättas för tortyr samt att alla tortyrhandlingar ska utgöra brott enligt nationell strafflag. Kontrollen över kon­ventionen sker genom Tortyrkommittén som vart fjärde år granskar medlemsstaterna. Enskilda personer kan klaga till kommittén; dock är dess beslut ej rättsligt bindande. I analysen ser vi att de svenska domstolarna inte lägger någon vikt vid praxis vare sig från Europadomstolen eller från Tortyrkommittén i frågor som rör asylsökande som riskerar tortyr vid ett återvändande. Vi ser även ett antal problem som kan uppkomma vid bedömningen av vem som ska räknas som skyddsbehövande. Trots detta hyser Sverige stor respekt för de mänskliga rättigheterna och de folkrättsliga förpliktelserna. I arbetet med att ständigt för­bättras begår Sverige ändå misstag som i det stora hela kan verka små, men som i det enskilda fallet kan vara av oerhört stor betydelse.

Antalet asylansökningar ökade markant under år 2015 vilket ledde till stora påfrestningar på såväl asylsystemet som de centrala samhällsfunktionerna. Till följd av flyktingströmmen infördes lagen (2016:752) om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige (TUtlL). Denna lag medförde att flertalet av utlänningslagens (2005:716) paragrafer begränsades till EU-rättens och internationella konventioners miniminivå. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en alternativt skyddsbehövande i Sverige får därmed numera endast beviljas i de ärenden då ett avslag skulle strida mot ett svenskt konventionsåtagande.    I MIG 2018:20 uttalade migrationsöverdomstolen att ett avslag gällande uppehållstillstånd till följd av anknytning till ett barn som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd med status alternativt skyddsbehövande strider mot artikel 8 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 3, 9 och 10 Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Syftet med uppsatsen är att utreda om det föreligger någon skillnad mellan rätten till uppehållstillstånd i Sverige för föräldrar som åberopar anknytning till sitt minderåriga eller myndiga barn, samt när ett myndigt eller minderårigt barn ansöker om anknytning till sin förälder. Uppsatsen avgränsar sig till att utreda situationer då anknytningspersonen i Sverige är alternativt skyddsbehövande. Genom att konstatera skillnader eller likheter i de ovan nämnda anknytningssituationerna önskar vi sedan påvisa huruvida MIG 2018:20 kan komma att ha inverkningar utanför dess kärnområde eller med hänsyn till internationella åtaganden. Vidare syftar uppsatsen till att ur ett rättssäkerhetsperspektiv av professor Aleksander Peczenik redogöra för om TUtlL, gällande bestämmelserna om rätten till familjeåterförening, uppfyller kraven på en rättssäker tillämpning och i fall MIG 2018:20 kommer förbättra eller försämra rättssäkerheten. För att uppnå syftet kommer relevant gällande rätt i Sverige, EU och internationellt att studeras, speciellt ovan nämnda artiklar och artikel 16.3 Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Utöver dessa kommer även vilka kriterier en individ behöver uppfylla för att anses vara alternativt skyddsbehövande och principen om non-refoulement att studeras. Vi har i uppsatsen kommit fram till att rättstillämpningen mellan anknytningssituationerna påvisar stora rättsliga skillnader främst på grund av ålder, men även till följd av att det saknas relevant och analyseringsbar praxis. Det har således endast varit möjligt att konstatera att MIG 2018:20 kommer leda till en förbättring av rättssäkerheten gällande minderåriga barn då målet ökat BarnK:s status i svensk rätt. För att rättstillämpningen ej ska strida mot internationella åtaganden bör BarnK användas gällande omyndiga barn. Det är även möjligt att konstatera att de senaste årens tillämpning av bestämmelserna om rätten till familjeåterförening inte uppfyller kraven för en rättssäker tillämpning.

During the 20 century millions of people have escaped from war, threat against their human rights, economic injustices and pursuit. The great numbers of fleeing people have lead to difficulties in asylum investigation in the countries, which receive the asylum seekers. Sweden is a country, which has ratified the Genéveconvention 1954, and receives the asylum seekers. The great numbers of asylum seekers have caused among other things long time of waiting for the asylum seekers, sometimes up to 2-3 years. This implies some consequences both for the asylum seeker and for the community. The purpose of the study is to explore how the asylum errands are treated and to elucidate possible problems with implementing the asylum politics in Sweden. This study addresses three questions. Through these questions I want to explain the reasons for the long waiting time for asylum seekers and consequences of these both for the community and the asylum seekers.

Genom åren har flyktingar och andra skyddsbehövande gjort försök att ta sig till Europa. Avsaknaden av reguljära vägar har dock resulterat i att hundratusentals människor har mist sina liv på de alternativa vägarna längs Medelhavet. År 2015 var migrationsströmmarna till Europa mest frekventa, vilket uppenbarade en ineffektivitet i EU:s migrationspolitik. Situationen med de ökade migrationsströmmarna har kommit att kallas för en flyktingkris, som har gett upphov till omedelbara kontrollåtgärder. Bland åtgärderna finns visumkrav, transportörsansvar och förstärkande av extraterritoriella gränskontroller genom fördjupade samarbeten med tredjeländer.  Syftet med denna uppsats är att undersöka EU:s extraterritoriella gränskontroller i förhållande till folkrättsliga normer, med fokus på skyddsbehövandes tillgång till skydd vid tredjelandssamarbeten.  Resultaten av undersökningen visar att EU:s extraterritoriella gränskontroller begränsar människors tillgång till skydd – genom att stoppa människor i ursprungs- och transitländerna eller genom att avlägsna dem från Europa till tredjeländer som exempelvis Turkiet och Libyen. Även om dessa länder anses utgöra så kallade säkra länder framgår av sammanställningen att överträdelser av mänskliga rättigheter är återkommande inslag. Härav följer att EU:s intresse av att reglera migrationen har fått stå i framkant, medan intresset av att ge skyddsbehövande tillgång till det skydd de är berättigade till har följaktligen fått stå tillbaka. / Over the years, refugees and those in need of protection have made several attempts to reach Europe. However, the lack of regular routes has resulted in hundreds of thousands of people losing their lives on irregular routes along the Mediterranean. In 2015, the migration flows across the Mediterranean reached high levels, which revealed inefficiency in the EU's migration policy. The situation with the increased migration flows across the Mediterranean has been labelled as a refugee crisis, and has given rise to immediate measures. The measures include border checks such as visa requirements, carrier responsibility, and extraterritorial border controls through deepened cooperation with third countries.  The purpose of this study is to investigate the EU's extraterritorial border controls in relation to public international law norms. The focus is on the possibility of access international protection in situations of collaborations with third countries.  The results of the study show that the extraterritorial border controls restrict people's access to protection - by stopping people in the countries of origin and transit, or by removing them from the European territory to third countries such as Turkey and Libya. Both are considered to be safe countries. However, evidence shows that neither Turkey nor Libya are such safe countries and that human rights are frequently violated. Accordingly, the EU's interest in regulating migration has remained at the forefront, while the interest in protecting those in need has been held back – even for those who are entitled to protection under public international law.

Idag befinner sig över 50 miljoner människor på flykt runt om i världen. De har behövt lämna sina hem till följd av väpnade konflikter, förföljelse eller andra grova människorättskränkningar. Flera av dem behöver få skydd i andra länder. Dock är det svårt för många att få det. Inte minst gäller det de skyddsbehövande som försöker finna en fristad inom EU. Unionens yttre gränser har de senaste åren stärkts och blivit allt mer ogenomträngliga för tredjelandsmedborgare på flykt. De riskerar därmed att hindras från att få tillgång till skydd. Syftet med denna studie är att lyfta den här frågan ur ett rättighetsperspektiv och att undersöka det nuvarande rättighetsskyddet för de människor som behöver få tillgång till skydd inom EU. Delar av gällande folkrätt och EU-rätt undersöks för att se vad dessa rättssystem idag innebär för skyddsbehövandes tillgång till skydd. Vidare granskas den gällande rätten utifrån ett moraliskt och kritiskt perspektiv som utgår ifrån principen om skyddsbehövandes rätt till rättigheter. Principen grundas på de mänskliga rättigheternas grundtanke om att alla människor har lika och inneboende rättigheter samt Hannah Arendts analys om att människor på flykt riskerar att hamna utan rättighetsskydd i praktiken. Studien visar att skyddsbehövande som kommit till EU:s fysiska gränser eller möter medlemsstaterna till havs under vissa omständigheter har, i alla fall rent formellt, rätt att få komma in i unionen och erhålla skydd där. Detta enligt vissa bestämmelser inom både folkrätten och EU-rätten. Studien visar dock att skyddsbehövande som fortfarande befinner sig i ursprungslandet riskerar att i praktiken hamna utan skydd av sina rättigheter under gällande rättssystem. Folkrättens skydd når inte riktigt dit på ett tydligt sätt och EU:s extraterritoriella gränskontroll, i form av regler kring visum och transportöransvar, riskerar att stänga flera av dem ute från det skydd som de har rätt till när de väl kommit fram till unionens territoriella gränser. Flera skyddsbehövande blir således nekade sin rätt till rättigheter idag. / Today, over 50 million people are forcibly displaced worldwide. They have been forced to leave their homes due to armed conflicts, persecution or other human rights violations. Numerous people need protection in another state. However, for many of them it is difficult to get that kind of protection. This is true for many refugees and other people in need of international protection who are trying to find refuge within the EU. The union has in recent years strengthened the external borders which has made it increasingly difficult for third-country nationals to get access to the EU. This is affecting people in need of protection and their access to asylum. The purpose of this thesis is to highlight this issue from a human rights perspective and study how the rights of those people who need access to protection within the EU are safeguarded today. Parts of international law and EU law are examined to see what different rules mean for people’s access to protection. The existing law is then reviewed from a moral and critical point of view that revolves around the understanding that people in need of international protection have a right to have rights. This theoretical approach is partly based on the core principle of human rights which emphasizes the equal and inherent rights of all people and partly based on Hannah Arendt’s thoughts about the fact that people who are forcibly displaced risk being denied their rights. The study shows that people in need of international protection who have arrived at the EU’s physical borders or who the member states encounter at sea have, under certain circumstances, a right to enter the union and receive protection there through parts of both international law and EU law. However, people in need of protection who are still in the country of origin risk being denied their rights. This is because of possible gaps in international law and certain EU rules concerning visas and carrier sanctions which can exclude them from the protection that they are entitled to once they have arrived to EU territory. Thus, many people in need of international protection are today being denied their right to have rights.