No description available.

Om det blir krig i Sverige eller dess närhet vilar ett stort ansvar på Polismyndigheten att kontrollera vem som rör sig in och ut ur landet. Studien syftar till att undersöka och analysera polisens organisatoriska förutsättningar att utföra uppdraget i samverkan med andra myndigheter. Studien bygger på intervjuer med chefer och handläggare som arbetar med totalförsvarsplanering eller gränspolisverksamhet i Polismyndigheten samt medarbetare från ett par länsstyrelser. Den teoretiska utgångspunkten är nyinstitutionell teori i kombination med integrationsbegreppet. Analysen fokuserar på samverkan, organisatoriska fält, verksamhetsdomäner och integrationsbegreppet betydelse för domänkonflikter eller domänkonsensus. Resultatet visar att det saknas en aktörsgemensam målbild för planeringen av gränsövervakning i krig. Ledarskap och ansvar för gränsövervakningen är ifrågasatt. Resultatet kan förklaras med skillnader i institutionella logiker snarare än domänkonflikter. Resultatet talar för att det horisontella och vertikala integrationsarbetet befinner sig på en låg nivå. Trolig förklaring är att myndigheternas samverkan kring gränsövervakning i krig är i ett tidigt skede i planeringen. Till polisens fördel att lösa ut uppdraget talar erfarenheter från polisens arbete vid gränsen under covid-19-pandemin och flyktingsituationen 2015.

Syftet med studien är att generera förståelse för hur verkligheten konstrueras genom skriftliga politiska debattartiklar. Diskursen som undersöks i studien är de gränskontroller som Sveriges regering införde den 18 december 2015. I studien undersöks vilka typer av argument som används och hur de bidrar till konstruktionen av problemet samt hur diskursen förändras över tid. Studien har avgränsats till svenska nyhetstidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Den studerade perioden är halvårsperioden kring beslutsdatumet för gränskontroller. Studien är kvalitativ och har utgångspunkt i socialkonstruktionismen. Den metodologiska och teoretiska ansatsen är diskursanalys. Studiens resultat genererade tre typer av diskurser: pragmatiska och humanistiska argument, välfärd kontra öppenhet samt ad hominem-argument och fokus på ansvar. Diskursens förändring över tid delades in i tre perioder: från att svenska gränskontroller var avlägset, till fokus på terrorattentaten i Paris, till fokus på svenska gränskontroller.

Idag befinner sig över 50 miljoner människor på flykt runt om i världen. De har behövt lämna sina hem till följd av väpnade konflikter, förföljelse eller andra grova människorättskränkningar. Flera av dem behöver få skydd i andra länder. Dock är det svårt för många att få det. Inte minst gäller det de skyddsbehövande som försöker finna en fristad inom EU. Unionens yttre gränser har de senaste åren stärkts och blivit allt mer ogenomträngliga för tredjelandsmedborgare på flykt. De riskerar därmed att hindras från att få tillgång till skydd. Syftet med denna studie är att lyfta den här frågan ur ett rättighetsperspektiv och att undersöka det nuvarande rättighetsskyddet för de människor som behöver få tillgång till skydd inom EU. Delar av gällande folkrätt och EU-rätt undersöks för att se vad dessa rättssystem idag innebär för skyddsbehövandes tillgång till skydd. Vidare granskas den gällande rätten utifrån ett moraliskt och kritiskt perspektiv som utgår ifrån principen om skyddsbehövandes rätt till rättigheter. Principen grundas på de mänskliga rättigheternas grundtanke om att alla människor har lika och inneboende rättigheter samt Hannah Arendts analys om att människor på flykt riskerar att hamna utan rättighetsskydd i praktiken. Studien visar att skyddsbehövande som kommit till EU:s fysiska gränser eller möter medlemsstaterna till havs under vissa omständigheter har, i alla fall rent formellt, rätt att få komma in i unionen och erhålla skydd där. Detta enligt vissa bestämmelser inom både folkrätten och EU-rätten. Studien visar dock att skyddsbehövande som fortfarande befinner sig i ursprungslandet riskerar att i praktiken hamna utan skydd av sina rättigheter under gällande rättssystem. Folkrättens skydd når inte riktigt dit på ett tydligt sätt och EU:s extraterritoriella gränskontroll, i form av regler kring visum och transportöransvar, riskerar att stänga flera av dem ute från det skydd som de har rätt till när de väl kommit fram till unionens territoriella gränser. Flera skyddsbehövande blir således nekade sin rätt till rättigheter idag. / Today, over 50 million people are forcibly displaced worldwide. They have been forced to leave their homes due to armed conflicts, persecution or other human rights violations. Numerous people need protection in another state. However, for many of them it is difficult to get that kind of protection. This is true for many refugees and other people in need of international protection who are trying to find refuge within the EU. The union has in recent years strengthened the external borders which has made it increasingly difficult for third-country nationals to get access to the EU. This is affecting people in need of protection and their access to asylum. The purpose of this thesis is to highlight this issue from a human rights perspective and study how the rights of those people who need access to protection within the EU are safeguarded today. Parts of international law and EU law are examined to see what different rules mean for people’s access to protection. The existing law is then reviewed from a moral and critical point of view that revolves around the understanding that people in need of international protection have a right to have rights. This theoretical approach is partly based on the core principle of human rights which emphasizes the equal and inherent rights of all people and partly based on Hannah Arendt’s thoughts about the fact that people who are forcibly displaced risk being denied their rights. The study shows that people in need of international protection who have arrived at the EU’s physical borders or who the member states encounter at sea have, under certain circumstances, a right to enter the union and receive protection there through parts of both international law and EU law. However, people in need of protection who are still in the country of origin risk being denied their rights. This is because of possible gaps in international law and certain EU rules concerning visas and carrier sanctions which can exclude them from the protection that they are entitled to once they have arrived to EU territory. Thus, many people in need of international protection are today being denied their right to have rights.