Hur har Sveriges militära avskräckningsstrategi anpassats som ett resultat av de förändringar av krigets karaktär som ägt rum de senaste fyra decennierna? Krig utkämpas inte längre enbart i de traditionella militära domänerna, utan omfattar numer aktörers alla tillgängliga maktmedel. För att vara effektiv måste således en aktörs militära avskräckningsstrategi kunna möta hot även i dessa nya domäner. Uppsatsen jämför försvarsbesluten 1982 och 2020, ur ett avskräckningsperspektiv, i syfte att beskriva hur Sverige har anpassat sin militära avskräckningsstrategi för att möta de förändringar av krigets karaktär som ägt rum sedan Kalla kriget.  Uppsatsen nyttjar en deduktiv ansats för att göra en temporal jämförelse av Sveriges militära avskräckningsstrategi genom att analysera försvarsbesluten 1982 och 2020 med hjälp av tematisk analys. Analysen görs med stöd av ett egenutvecklat analysverktyg, baserat på en typologi ur Axelsson, Sörenson och Ångström (2016) samt John Mearsheimers (1983) avskräckningsteori, som erbjuder möjligheten att analysera militära avskräckningsstrategier i en tid av allt mer komplexa hotbilder. Analysen visar att Sverige sedan 1982 har förändrat sin militära avskräckningsstrategi i enlighet med förändringarna av krigets karaktär för att kunna avskräcka ett potentiellt angrepp. Sveriges militära avskräckningsstrategi utgörs 2020 av en mer vedergällande strategi, som syftar till att möta en hybrid hotbild tillsammans med andra aktörer, än vad som var fallet 1982.