Den fysiska planeringen har i svensk och internationell planeringslitteratur tillskrivits en viktig roll i klimatomställningen. Kommunerna besitter i Sverige, och i flera andra länder, en egen rätt att bestämma över hur mark och vatten ska användas. Genom översiktsplan och detaljplaner kan kommunen styra lokalisering och till viss del utformning av bebyggelse. Detta kan påverka behovet av transporter och av energi och därigenom ha en inverkan på utsläppen av växthusgaser. Men ett glapp mellan strategisk planering på översiktsplanenivå och konkret markplanering i detaljplaner har visat sig försvåra en utsläppsminskande planering. Med andra ord har tidigare studier visat på att utsläppsminskande strategier som formuleras i den vägledande översiktsplanen har svårt att få genomslag i den sedan juridiskt bindande detaljplanen.    Inom planeringslitteraturen tenderar den strategiska planeringen att ställas i kontrast till den lagstadgade detaljplaneringen. För att öka möjligheten att överbrygga glappet mellan en strategisk och konkret planering tar uppsatsen teoretiskt avstamp i en syn på den strategiska planeringen som en praktisk färdighet som kan tillämpas på såväl översiktsplan som detaljplan. Syftet med uppsatsen är utifrån detta att analysera den fysiska planeringens potential att bedriva en utsläppsminskande planering och i förlängningen bidra till en ökad förståelse för den fysiska planeringens möjligheter att bidra till en klimatomställning.    Undersökningen har utformats i form av en fallstudie där samspelet mellan översiktsplan och detaljplaner i Norrköpings kommun utgör fallet. Empirin har samlats in genom dokumentstudier av två översiktsplanedokument samt tre detaljplaner med tillhörande planhandlingar. Materialet har analyserats utifrån Patsy Healeys (2007) tre dimensioner av förändringskraft – filtrering, fokusering och mobilisering – samt Aall med fleras (2007) fyra ambitionsnivåer av lokalklimatpolitik.    Studien kan ur ett nytt perspektiv bekräfta tidigare dragna slutsatser att den utsläppsminskande planeringens potential begränsas av ett haltande samspel mellan planeringens strategier och åtgärder. Analysen indikerar på att den kommunala ambitionsnivån för att minska utsläpp av växthusgaser tenderar att minska i takt med att planeringen konkretiseras och retoriska strategier ska bli till juridiskt bindande åtgärder. En låg ambitionsnivå och en svag förändringskraft verkar därmed utgöra hinder för den fysiska planeringens potential att bidra till en klimatomställning.  Samtidigt synliggör uppsatsen att det finns behov av att nyansera förväntningarna på den kommunala planeringens potential och vidare reflektera över vad som i ett planeringssammanhang läggs i begreppet klimatomställning.