Jag har i denna uppsats gjort en jämförande undersökning av kyrkohandböckerna från 1942, 1986 och 2017 kring instruktioner om förbönsmomentet. Genom en innehållsanalys av instruktioner och av de färdigformulerande bönerna har jag sökt efter likheter och skillnader under några teman jag valt: Gud, människan, kyrkan.  Resultatet av analysen visar att det skett förskjutningar när man tittar på förbönerna genom de tre valda temana. Gud har gått från att vara en mäktig härskare som styr sin värld fjärran ifrån till att framställas som stark och kärleksfull och sedan i den senaste av kyrkohandböckerna har Gud flyttat in i människan. Människan har i sin tur gått från att vara någon som behöver bli helgad och förbättras av Gud, det är Gud som är aktiv och människan passiv. I de senare kyrkohandböckerna är människan en Guds medarbetare som aktivt ska ta ansvar för världen, medmänniskan och sig själv. Bilden av kyrkan skiljer sig också mellan de tre kyrkohandböckerna. Det är intressant att det i HB86 visar sig två olika bilder. I HB42 har bilden av kyrkan stark betoning på ämbete och det nationella, det är en Guds kyrka. I HB86 är den ena bilden en Guds kyrka som är stark, med tydliga drag av att vara överhet, kyrkan är världsvid i en universell betydelse. Den andra har betoning på en världsvid kyrka som omfattar alla kristna på jorden. Hon kommer underifrån och församlingen är tydlig. HB17 visar en bild av en världsvid kyrka som syns i det lokala. Hon relaterar både personligt till individer och till en kollektiv gemenskap. I tolkningen av resultatet diskuterar jag kring hur man kan förstå dessa skillnader med hjälp av främst Karin Oljelund, Avery Dulles och Ninna Edgardh. Där Oljelunds analysmotiv i paren: närhet och distans, individ och gemenskap, inklusivitet och exklusivitet fått bidra med förståelser kring mina teman. Dulles Models of The Church bidrar med hur man kan se på kyrka med hjälp av olika bilder. Ninna Edgardh bidrar med förståelser kring gudstjänst i nutiden, och hur förskjutning som synliggjorts kan förstås. Då kyrkohandböckerna har sin plats i gudstjänstlivet inom Svenska kyrkan är det i gudstjänsten som min diskussion också landar.  Jag menar att man kan göra en tolkning av kyrkohandböckernas tydliga förskjutning genom det titthål som gäller förbönen. Där gudstjänsten går att förstås i HB42 som Guds kontrollbehov, i HB86 som mellanhanden mellan Gud och människan och i HB17 som frihet i Kristus.

<p>Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns vissa skillnader vid bön i de olika kyrkorna, men även att det kan finnas minst lika mycket skillnader inom samma kyrka från församling till församling. Främst från storstad till små samhällen.</p><p>Den största skillnaden i bönen i de olika kyrkorna är den fria bönen eller förbönen och dess användningsområden. Även andra varianter av bön såsom lovsång eller tungotal skiljer sig från kyrka till kyrka. Inom vissa kyrkor används de mer eller mindre inte alls, och i andra kyrkor har de mycket litet användningsområde eller är byggstenen inom gudstjänsten eller gemenskapen.</p><p>Jag har även kommit fram till att mycket som gäller bön är väldigt individuellt även fast det gäller en församling och en gemenskap. Det är mycket individuellt t ex hur den andliga upplevelsen genom bön upplevs, men att känslan kanske ändå är den samma och kan beskrivas med harmoniserande ord som lugn, trygghet och kärlek.</p><p>De tror alla på samma Gud, och vägen till kommunikation kan skilja sig, men målet om bekräftelse och känsla är densamma.</p><p>Bönens roll i den troendes liv uppfattar jag som en stor del av tron och livet. Bönen är deras kommunikation med Gud och den finns där i alla sorters situationer i den troendes liv. Att be är att känna tillit till Gud, och bönen rymmer alla sorts känslor. Det är fritt att känna, tycka och vilja.</p>

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns vissa skillnader vid bön i de olika kyrkorna, men även att det kan finnas minst lika mycket skillnader inom samma kyrka från församling till församling. Främst från storstad till små samhällen. Den största skillnaden i bönen i de olika kyrkorna är den fria bönen eller förbönen och dess användningsområden. Även andra varianter av bön såsom lovsång eller tungotal skiljer sig från kyrka till kyrka. Inom vissa kyrkor används de mer eller mindre inte alls, och i andra kyrkor har de mycket litet användningsområde eller är byggstenen inom gudstjänsten eller gemenskapen. Jag har även kommit fram till att mycket som gäller bön är väldigt individuellt även fast det gäller en församling och en gemenskap. Det är mycket individuellt t ex hur den andliga upplevelsen genom bön upplevs, men att känslan kanske ändå är den samma och kan beskrivas med harmoniserande ord som lugn, trygghet och kärlek. De tror alla på samma Gud, och vägen till kommunikation kan skilja sig, men målet om bekräftelse och känsla är densamma. Bönens roll i den troendes liv uppfattar jag som en stor del av tron och livet. Bönen är deras kommunikation med Gud och den finns där i alla sorters situationer i den troendes liv. Att be är att känna tillit till Gud, och bönen rymmer alla sorts känslor. Det är fritt att känna, tycka och vilja.