Fördröjande fältarbeten och minvapnet har länge utgjort en viktig del vid försvaret av Sverige. I slutet av 1990-talet förändrades det säkerhetspolitiska läget i Europa, Försvarsmakten omstukturerades och svensk användning av truppminor förbjöds. Med dessa händelser som bakgrund marginaliserades efterhand behovet av fördröjande fältarbeten. Mycket talar för att det existerar en kunskapslucka kring minvapnets användning de senaste 15 åren. Syftet med studien är att värdera den militära nyttan av minvapnet mot bakgrund av ett förnyat fokus på nationellt försvar. Minvapnet är ett centralt system inom fördröjande fältarbeten och studien avser belysa dess betydelse för manöverkrigföring vid försvar av Sverige. Det finns anledning att förklara sambandet mellan manöverkrigföringens behov av rörlighet och minvapnets roll relativt denna. Studien ska försöka ge både ett teoretiskt och empiriskt bidrag till minvapnets användning och därigenom kunna fylla del av den identifierade kunskapsluckan inom området. Studiens resultat visar hur minvapnet kan verka förekommande och förskjutande mot motståndaren, vilket i sig kan uppnå en paralyserande verkan. Minvapnet kan bekämpa mål på längre avstånd än motståndaren, vilket kräver användning av en större andel moderna mintändare för att motverka motståndarens förmåga till röjning. Minvapnet måste vara tillgängligt och användbart, vilket inte bara ska ses ur ett materiellt perspektiv. Egna förbands behov av rörlighet måste beaktas, vilket blir särskilt viktigt vid strid i anslutning till minor. Genom förtänksamhet, tydlighet i utklarande av gränser och minfria områden/vägar samt tidigare samövning kan behovet av egen rörlighet sannolikt ändå tillgodoses.

Minvapnet klassas fortfarande som en viktig faktor vid strid, dock har dess utveckling i den svenska Försvarsmakten hamnat i skymundan. Denna slutsats kan man dra om man ser till vilka uppgifter och vilken utrustning som i dagsläget finns för att minera. De hjälpmedel som finns och är brukbara är ytterst begränsade. Ett system som skulle kunna vända denna trend är en minkastare, något som bland annat tas upp i, för fältarbetesfunktionen, interna utvecklingsplaner. Syftet med denna uppsats är att undersöka huruvida Försvarsmakten skulle kunna nyttja ett minkastarsystem, vad det skulle innebära för Försvarsmaktens förmåga att minera samt lyfta upp vilka kriterier ett sådant system skulle behöva leva upp till för att kunna nyttjas av svensk trupp. Huvuddelen av uppsatsen kretsar kring textanalyser av aktuella reglementen, styrdokument och utredningar. I och med den nära knytningen till Försvarsmakten används de grundläggande förmågorna som analysverktyg och som teorikoppling. Uppsatsens resultat påvisar att införandet av ett sådant system skulle utveckla arméns, och framförallt då ingenjörförbandens förmåga att minera. Dock kan den faktiska nyttan av ett sådant system ifrågasättas i dagens insatsinriktade Försvarsmakt.

I dagsläget saknas till stor del publikationer avseende minkastare och framför allt minvapnets indirekta stridseffekter, vilket denna rapport syftar till att undersöka. I rapporten skapas ett antal simplifierade taktiska scenarier där metoden för utläggning av minor varierar för att simulera vilken direkt stridseffekt mineringarna får. En hypotes angående vilken stridseffekt som skulle uppstå skapas innan simuleringarna, och används för att genomföra en spelteoretisk analys på de beslut våra egna förband och motståndaren kan ta. Utifrån den spelteoretiska analysen kan slutsatser dras kring de indirekta stridseffekter som minkastare kan tänkas bidra med i verkligheten, såsom att binda motståndarens minbrytningsresurser, höja den egna beredskapen till att minera snabbt, och att minska motståndarens reaktions- och omplaneringstid vid sammanstöt med minering.  Minkastare bidrar enligt rapporten inte med bättre direkta stridseffekter än manuellt utlagda mineringar då vi har god tid för förberedelser. Dock bedöms minkastare kunna bidra med en förmågehöjning inom Försvarsmakten då vi exempelvis har ont om förberedelsetid eller behöver en hög flexibilitet i var minering ska ske, och kan komplettera dagens metoder för minering väl. Arbetet belyser också de begränsningar som dagens tillgängliga simuleringsmjukvara har, och bidrog till Totalförsvarets forskningsinstituts vidareutveckling av mjukvaran för att bättre kunna simulera mineringars effekter i framtiden. / Today there is largely a lack of publications regarding mine dispensers and the indirect effects of mines, which this report aims to investigate. In the report several simplified tactical scenarios are created, where the method of mine laying varies to simulate which combat effectiveness the minefields create. A hypothesis about the combat effectiveness is made before the simulations and is used in a game theoretical analysis of our own and the opponent’s choices in the scenarios. From the game theoretical analysis the report is able to conclude which indirect effects a mine dispenser could have in practice, such as binding the opponent’s minefield breaching resources, improving our readiness to mine quickly, and to lower the opponent’s reaction- and replanning time when met with a minefield. According to the report, mine dispensers do not provide better combat effectiveness than manually placed mines when we have lots of time for preparations. Mine dispensers can however provide a raise in ability when we for example have little time for preparations or when we need to maintain a high flexibility in where to mine, and could well complement today’s methods for mine laying. The report also illuminates the limitations of the simulation software available today, and contributed to the Swedish Defence Research Agency’s further development of the software to better simulate the effects of minefields in the future.