Uppsatsen studerar föreställningar om det förflutna i den kommunala stadsplaneringen av stadsdelen Bredäng i Stockholm genom ett diskursteoretiskt perspektiv. Stadsplaneringen syftar till att skapa förändringar i stadsrummet. Uppsatsen studerar hur föreställningar om det förflutna artikuleras i samband med planerade förändringar. Uppsatsen frågar sig hur artikulationer om det förflutna artikuleras, till vilken betydelse artikulationerna fixerar föreställningar om det förförflutna och hur det förflutna förhåller sig till de övriga två tidskategorierna samtid och framtid. Uppsatsen anknyter till historiefilosofiska perspektiv som formulerats av Jörn Rüsen och Reinhart Koselleck. Analysmodellen har en diskursteoretiskt grund med utgångspunkt i Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus teorivärld. Uppsatsen visar att det förflutna generellt beskrivs som en förutsättning för stadsplanering och att föreställning om det förflutna kan sammanfattas till två separata tidspassager. Den första är för tiden kring 1960- och 1970-talet som knyter an till nodalpunkterna miljonprogrammet och modernism. Den andra tidspassagen är för tiden före 1960 och är mer otydlig i sin tids- och platsbestämmelse. Tiden före 1960 knyts till tecknet jordbrukslandskapet och olika gårdsnamn. Tiden kring 1960- och 1970-talet är något otydlig och det i flera fall en glidning mellan det förflutna och samtiden kring artikulationerna för denna tid. Tiden innan 1960 är däremot mer solid som förfluten tid, även om denna tid i sig självt inte är särskilt avgränsad utan närmast kan beskrivas som alltid tid innan år 1960. Uppsatsen föreslår att materialet bygger upp det förflutna som en meningskonstruktion som svarar mot upplevelsen av problem i samtiden. På det viset finns ett tydligt förhållande mellan det förflutna och samtiden. Denna meningskonstruktion har en viss tendens av att vara ett sätt att framhålla och förbereda för förändring.