Uppsatsen studerar föreställningar om det förflutna i den kommunala stadsplaneringen av stadsdelen Bredäng i Stockholm genom ett diskursteoretiskt perspektiv. Stadsplaneringen syftar till att skapa förändringar i stadsrummet. Uppsatsen studerar hur föreställningar om det förflutna artikuleras i samband med planerade förändringar. Uppsatsen frågar sig hur artikulationer om det förflutna artikuleras, till vilken betydelse artikulationerna fixerar föreställningar om det förförflutna och hur det förflutna förhåller sig till de övriga två tidskategorierna samtid och framtid. Uppsatsen anknyter till historiefilosofiska perspektiv som formulerats av Jörn Rüsen och Reinhart Koselleck. Analysmodellen har en diskursteoretiskt grund med utgångspunkt i Chantal Mouffes och Ernesto Laclaus teorivärld. Uppsatsen visar att det förflutna generellt beskrivs som en förutsättning för stadsplanering och att föreställning om det förflutna kan sammanfattas till två separata tidspassager. Den första är för tiden kring 1960- och 1970-talet som knyter an till nodalpunkterna miljonprogrammet och modernism. Den andra tidspassagen är för tiden före 1960 och är mer otydlig i sin tids- och platsbestämmelse. Tiden före 1960 knyts till tecknet jordbrukslandskapet och olika gårdsnamn. Tiden kring 1960- och 1970-talet är något otydlig och det i flera fall en glidning mellan det förflutna och samtiden kring artikulationerna för denna tid. Tiden innan 1960 är däremot mer solid som förfluten tid, även om denna tid i sig självt inte är särskilt avgränsad utan närmast kan beskrivas som alltid tid innan år 1960. Uppsatsen föreslår att materialet bygger upp det förflutna som en meningskonstruktion som svarar mot upplevelsen av problem i samtiden. På det viset finns ett tydligt förhållande mellan det förflutna och samtiden. Denna meningskonstruktion har en viss tendens av att vara ett sätt att framhålla och förbereda för förändring.

Uppsatsen skrivs inom det tvärvetenskapliga forskningsfältet kulturarvsstudier. Med utgångspunkt i ett herrgårdsmuseum i Sverige utforskar uppsatsen, genom den verksamhet som bedrivs där idag, kulturarv som bestående av flera processer i samverkan. När en plats doneras till staten, blir kulturarv och marknadsförs som ett historiskt besöksmål blir den både en del av en ökande kulturarvsturism och en del av en institutionaliserad kulturarvsförvaltning. Olika tiders subjektiva och personliga minnen som materialiserats på platsen bevaras, vårdas och införlivas i ett kollektivt och nationellt minnes- och kulturarvsskapande. Platsen skapas som kulturarv och besöksmål av olika aktörer och det testamenterade minnet medieras och fiktionaliseras på olika sätt beroende på aktör och vilket mål aktören har. Studien synliggör att målet att bevara och vårda samvekar med målet att återskapa något av det förflutna liv som levts på platsen. Detta påverkas av ägare och förvaltare, men också av utomstående aktörer som exempelvis besökare, Tv-producenter och romanförfattare. Kulturarv är inte något statiskt som bevaras helt oförändrat till kommande generationer utan en process som kontinuerligt (om)förhandlas och (om)tolkas beroende på samtidens ideal, behov, kunskapssyn och föväntningar.

Examensarbetet undersöker Borlänge kommuns kulturarv och analyserar detta genom authorized heritage discourse. I arbetet studeras kommunala planeringsdokument så som översiktsplan och kulturmiljöplan samt den digitala besöksguiden Visit Dalarna och Borlänges kommuns respons på utnämningen till Sveriges fulaste stad. Undersökningen visar att kulturarvet har en liten roll i kommunens planeringsdokument och att det både i dessa och i besöksnäringen primärt är äldre och mer traditionella arv som är utvalt. Detta beror troligtvis på att staden, bland annat till följd av dess unga ålder, inte värdesätter mer samtida miljöer som kulturarv och ser kulturarvet som en tillgång i regional utveckling samt att besöksnäringen väljer ut kulturarv som ska tilltala nationell och internationell turism vilket resulterar i kulturarv som resonerar mer med den kollektiva identiteten Dalarna mer än den lokala säregna identiteten. / The thesis examines Borlänge municipality's cultural heritage and analyzes it through the authorized heritage discourse. By studying municipal planning documents as well as the digital visitors guide Visit Dalarna and Borlänge municipality's response to the designation as Sweden's ugliest city, the thesis shows that cultural heritage has a small role in the municipality's planning documents and that both in these and in the tourismindustry it is primarily older and more traditional heritage that is selected. This is probably due to the fact that the city does not value more contemporary environments as cultural heritage and that the city do not see cultural heritage as an asset in regional development. The tourism industry selects cultural heritage that should appeal to national and international tourism, which results in cultural heritage that resonates more with the collective identity Dalarna more than the local identity.

Denna uppsats rör sig inom fältet kritiska kulturarvsstudier och fokuserar på svensk utförselreglering av kulturhistoriska föremål genom tiderna. Utgångspunkten ligger i 2014 års omformulering av kulturmiljölagens portalparagraf, vilken numera inkluderar mångfaldsmål. Kulturmiljölagens utförselreglering (reglerad i 5:e kapitlet), som inte uppdaterades samtidigt, är tänkt att läsas mot bakgrund av de inledande bestämmelserna. Eftersom den sedan tidigare uppfattats vila på ålderdomliga nationalistiska värdegrunder, uppstod frågan ifall det fanns en diskrepans i förhållande till de nya målen. För att hitta svar söker sig uppsatsen tillbaka till utförselregleringens formativa moment samt förändring från 1920-talet och framåt och sätter detta i relation till nuvarande kulturpolitiska mål och kulturvård i dagens samhälle. Motiv till utförselreglering men också vilka föremålstyper som skyddats genom tiderna har studerats, analyserats och jämförts kvalitativt. Källmaterialet utgörs framförallt av lagtexter, statliga offentliga utredningar och propositioner. Undersökningen visar att lagen från att ha skyddat ett fåtal föremåltyper succesivt har utökats och detaljerats både vad gäller föremålstyp, ålder, värde och ursprung. Med den högre graden särskiljning och utpekande följer problematik kring vad som räknas in och inte. Vissa traditionellt högt värderade föremålstyper och perioder har skyddats hela tiden medan andra mindre värderade konsekvent har uteslutits, trots långt gånga diskussioner om en mer inkluderande lagstiftning redan i tidiga förarbeten. Den breddade synen kring vad som är bevarandevärt, vilken kan skönjas i museers nutida insamlingspolicys, återspeglas inte i lagtexten. Istället har tydliga ekonomiska, kulturella, etniska och åldersmässiga hierarkier skapats. Flytt från en ursprunglig historisk miljö till en annan plats i Sverige kan orsaka skador på kulturarvet som är större än de skador som kan uppstå om ett föremål som redan flyttats från sin ursprungliga miljö istället flyttas utomlands, något som ignoreras i lagtexten. Lagen utgår ifrån att vissa föremål är svenska folkets egendom och att nationen Sverige är en trygg, ursprunglig och naturlig miljö för dem trots att motsatsen ofta har bevisats. En paradox skönjas i det faktum att vanskötsel och förvanskning av värdefulla och utförselskyddade kulturföremål inte är olagligt, så länge föremålet stannar innanför landsgränsen. De kulturpolitiska målen har alltsedan 1970-talets slut påverkat de uttalade motiven till utförsellagstiftningen. Eftersom ålderdomliga värdegrunder och normer, däribland en hel del nationalistiska sådana, där svensk kultur ses som tydlig avgränsad, högtstående och suverän, fortfarande lyser igenom i utförsellagstiftningen, tydliggörs tendensen till en retorisk men inte grundläggande förändring inom kulturarvssektorn. Hypotesen om att kapitel 5 fortfarande står på en grund av nationalistiska värderingar, nationell protektionism och nationellt identitetsskapande kan därmed sägas stämma. / This paper is located in the field of critical heritage studies and focusses on Swedish cultural heritage law and the export control of moveable heritage objects. The starting point for the research lies in the 2014 redrafting of the opening section of the cultural heritage law, which for the first time includes objectives relating to pluralism and diversity. Export control (which is regulated in the 5th chapter of the cultural heritage law), was not updated at the same time, but it is nevertheless intended to be read in the light of the preliminary provisions. Since chapter 5 previously was perceived to rest on outdated nationalistic values, the question arise as to whether there is a discrepancy in relation to the new objectives that were formulated in 2014. In order to address the question the study looks back at the formative moments and change of the export control regulations from the 1920s onwards and relates this to current cultural policy objectives and goals of conservation. The motives for export control and the type of objects protected through the ages are analysed and compared qualitatively. The source material primarily consists of legal documents, state government investigations and government bills. The study shows that the law gradually changed from protecting a few object types to become more expansive and detailed in terms of the type of artifact and it´s age, value, and origin. This increased degree of segregation and designation leads to concerns relating to what is included and what is not. Some traditionally highly valued object types and periods have continued to be protected whilst others are consistently less valued and excluded, despite ongoing discussions about the need for a more inclusive legislation since the early preparatory work. The broadened idea about what is worth preserving, which can be seen in the contemporary collection policies of museums, is not reflected in the legislation. Instead evident economic, cultural, ethnic and age hierarchies have been created. The law ignores the fact that moving an artifact from its original historical setting to another location in Sweden can cause greater harm than moving an object that has already been moved from its original location overseas. Instead the law assumes that certain objects are the property of the Swedish people and that the nation of Sweden is a safe, original and “natural” environment for them, despite the fact that the opposite often proves to be the case. A paradox is evident in the fact that the mismanagement and distortion of valuable artifacts that are protected against export is not illegal, as long as the object stays inside the borders of Sweden. Cultural policy objectives have, since the late 1970s, influenced the stated rationale for cultural heritage law and export legislation. Since outdated values and standards, including numerous nationalistic ones, where Swedish culture is seen as being distinct, high-cult and sovereign, still shines through in the export legislation, it is clear that there is a tendency to a rhetorical but not a fundamental change in parts of the cultural heritage sector, including the legislative context. The hypothesis that chapter 5 is still underpinned and characterised by nationalistic values, national protectionism and the creation of national identity can thus be said to be proven.

The aim of this study is to explore heritage processes within contemporary urban planning in Sweden, which is done through a single-case study. The point of departure for the study is the management of Havrekvarnen, an early modernist industrial building within an urban development area of Nacka, Sweden. Through parallel decisions by the County Administrative Board and the local Municipality in 2016, the building was firstly, listed with the strongest legal, cultural, and historical protection available, and secondly, the municipal urban regulations were changed so that the landowner was given permission to pursuit a reconstruction of the building, replicating its original appearance. As such the case constitutes a hitherto unique example of a listed future reconstruction in Sweden. The study examines how the process took place, focusing on actors and critical junctures involved in the execution and how the description of the building's heritage-values changed. The study uses a composite theoretical framework of authorized heritage discourse and actor network theory. To this an explaining-outcome process tracing is applied as method. Through a sequential process of collecting empirical data, in the form of archival records and interviews, the process was mapped through the conceptualization of a causal mechanism. The method had not previously been used in the field of art history and was chosen as such with a tentative approach. The study gives an extensive presentation of the legal and practical framework surrounding heritage processes within urban planning in Sweden, as well as puts the study within a local historical context. The results of the study show that within the observed case, a trade-off situation between authenticity and aesthetic historical values arose, caused by the poor technical condition of the building: the aesthetic values were deemed to take precedence in the assessment. The study also shows how antiquarian consultants have had a decisive influence on the process of legislative enabling of the reconstruction of Havrekvarnen. The research design’s use of process tracing to map heritage processes is thus deemed useful for future enquiries within the field of art history and heritage studies.