This study focuses on the educational activities carried out in Swedish museums. Activity pedagogy is a concept that concerns learning with a combination of activities. The museums meet a new generation of museum visitors who want to experience and participate in the educational activities. As going from being passive participants to active actors becomes more natural, this could create a problem för the museums. The pedagogical tools that are available today for the museum educators are based on cultural-historical objectess and clothes that have a direct connection to the historical time period the museum manages. The museums act as an arena för knowledge, but it has been stated that there are shortcomings in the educational activities. The basis is the objects that are available in the museums exhibition and the educational offer is based o the exhibitions, but there is an opportunity to discuss and highlight other topics. Tactile spaces and digital tools have begun to become a more natural of the museum's activities, but there are pros and cons to it. The study is based on the educational activities carried out at Old Uppsala Museum and the Nordic Museum. A combination of observation and interview studies, but also current research of museum pedagogy has been the basis for this study. The result is that the tools available in today's museums have a basic idea, but that there is room for development. Offering visitors to participate and make suggestions for improvment is a step in the right direction. Activity pedagogy and object-based tours must be preformed for each visitor group, regardless of age. It has emerged in my study that objects incorporated in the displays increase the quality of the guided tour. This is a two years master's thesis in Museum and Cultural Heritage Studies.

Denna uppsats rör sig inom fältet kritiska kulturarvsstudier och fokuserar på svensk utförselreglering av kulturhistoriska föremål genom tiderna. Utgångspunkten ligger i 2014 års omformulering av kulturmiljölagens portalparagraf, vilken numera inkluderar mångfaldsmål. Kulturmiljölagens utförselreglering (reglerad i 5:e kapitlet), som inte uppdaterades samtidigt, är tänkt att läsas mot bakgrund av de inledande bestämmelserna. Eftersom den sedan tidigare uppfattats vila på ålderdomliga nationalistiska värdegrunder, uppstod frågan ifall det fanns en diskrepans i förhållande till de nya målen. För att hitta svar söker sig uppsatsen tillbaka till utförselregleringens formativa moment samt förändring från 1920-talet och framåt och sätter detta i relation till nuvarande kulturpolitiska mål och kulturvård i dagens samhälle. Motiv till utförselreglering men också vilka föremålstyper som skyddats genom tiderna har studerats, analyserats och jämförts kvalitativt. Källmaterialet utgörs framförallt av lagtexter, statliga offentliga utredningar och propositioner. Undersökningen visar att lagen från att ha skyddat ett fåtal föremåltyper succesivt har utökats och detaljerats både vad gäller föremålstyp, ålder, värde och ursprung. Med den högre graden särskiljning och utpekande följer problematik kring vad som räknas in och inte. Vissa traditionellt högt värderade föremålstyper och perioder har skyddats hela tiden medan andra mindre värderade konsekvent har uteslutits, trots långt gånga diskussioner om en mer inkluderande lagstiftning redan i tidiga förarbeten. Den breddade synen kring vad som är bevarandevärt, vilken kan skönjas i museers nutida insamlingspolicys, återspeglas inte i lagtexten. Istället har tydliga ekonomiska, kulturella, etniska och åldersmässiga hierarkier skapats. Flytt från en ursprunglig historisk miljö till en annan plats i Sverige kan orsaka skador på kulturarvet som är större än de skador som kan uppstå om ett föremål som redan flyttats från sin ursprungliga miljö istället flyttas utomlands, något som ignoreras i lagtexten. Lagen utgår ifrån att vissa föremål är svenska folkets egendom och att nationen Sverige är en trygg, ursprunglig och naturlig miljö för dem trots att motsatsen ofta har bevisats. En paradox skönjas i det faktum att vanskötsel och förvanskning av värdefulla och utförselskyddade kulturföremål inte är olagligt, så länge föremålet stannar innanför landsgränsen. De kulturpolitiska målen har alltsedan 1970-talets slut påverkat de uttalade motiven till utförsellagstiftningen. Eftersom ålderdomliga värdegrunder och normer, däribland en hel del nationalistiska sådana, där svensk kultur ses som tydlig avgränsad, högtstående och suverän, fortfarande lyser igenom i utförsellagstiftningen, tydliggörs tendensen till en retorisk men inte grundläggande förändring inom kulturarvssektorn. Hypotesen om att kapitel 5 fortfarande står på en grund av nationalistiska värderingar, nationell protektionism och nationellt identitetsskapande kan därmed sägas stämma. / This paper is located in the field of critical heritage studies and focusses on Swedish cultural heritage law and the export control of moveable heritage objects. The starting point for the research lies in the 2014 redrafting of the opening section of the cultural heritage law, which for the first time includes objectives relating to pluralism and diversity. Export control (which is regulated in the 5th chapter of the cultural heritage law), was not updated at the same time, but it is nevertheless intended to be read in the light of the preliminary provisions. Since chapter 5 previously was perceived to rest on outdated nationalistic values, the question arise as to whether there is a discrepancy in relation to the new objectives that were formulated in 2014. In order to address the question the study looks back at the formative moments and change of the export control regulations from the 1920s onwards and relates this to current cultural policy objectives and goals of conservation. The motives for export control and the type of objects protected through the ages are analysed and compared qualitatively. The source material primarily consists of legal documents, state government investigations and government bills. The study shows that the law gradually changed from protecting a few object types to become more expansive and detailed in terms of the type of artifact and it´s age, value, and origin. This increased degree of segregation and designation leads to concerns relating to what is included and what is not. Some traditionally highly valued object types and periods have continued to be protected whilst others are consistently less valued and excluded, despite ongoing discussions about the need for a more inclusive legislation since the early preparatory work. The broadened idea about what is worth preserving, which can be seen in the contemporary collection policies of museums, is not reflected in the legislation. Instead evident economic, cultural, ethnic and age hierarchies have been created. The law ignores the fact that moving an artifact from its original historical setting to another location in Sweden can cause greater harm than moving an object that has already been moved from its original location overseas. Instead the law assumes that certain objects are the property of the Swedish people and that the nation of Sweden is a safe, original and “natural” environment for them, despite the fact that the opposite often proves to be the case. A paradox is evident in the fact that the mismanagement and distortion of valuable artifacts that are protected against export is not illegal, as long as the object stays inside the borders of Sweden. Cultural policy objectives have, since the late 1970s, influenced the stated rationale for cultural heritage law and export legislation. Since outdated values and standards, including numerous nationalistic ones, where Swedish culture is seen as being distinct, high-cult and sovereign, still shines through in the export legislation, it is clear that there is a tendency to a rhetorical but not a fundamental change in parts of the cultural heritage sector, including the legislative context. The hypothesis that chapter 5 is still underpinned and characterised by nationalistic values, national protectionism and the creation of national identity can thus be said to be proven.