Uppsatsens syfte har varit att undersöka vilka subjektspositioner som kommer till uttryck i Betänkande av Kulturutredningen (SOU 2009:16). Undersökningens ämnade att besvara frågeställningarna: Hur konstrueras subjekt i texten? Vilka begränsningar och möjligheter tillskrivs de olika subjektspositionerna? Denna studie är en foucauldianskinspirerad diskursanalys av Betänkande av Kulturutredningen (SOU 2009:16). De teoretiska utgångspunkterna för analysen har varit diskursteori, subjektivitet, intersektionalitet och representation. Resultatet visar att subjekt i olika positioner konstrueras i relation till såväl en målsättning om kulturell mångfald som till en konstruktion av ett normativt subjekt som maskulint, sekulariserat, medelålders, fött i Sverige och högutbildat. Vidare pekar studiens resultat på att individer som tillhör en överrepresentation ges större handlingsutrymme än de individer som befinner sig i underrepresenterade subjektspositioner. Resultatet visar en inbyggd subjektsbegränsning i inkluderingsprojektet, där underrepresentation leder till ett förminskat handlingsutrymme för det icke-normativa subjektet. Avslutningsvis visar studien en föreställning om att underrepresenterade identiteter ska integreras i kulturpolitiken på villkor som definieras av de subjekt som redan är inkluderade i kulturlivet.

No description available.

<p>Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor?</p><p>Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid?</p><p>Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem?</p><p>Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor.</p><p>Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga.</p><p>Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation. De vill även bli informerade och få återkoppling om vad som sker avseende deras kultur och fritid. Missnöje finns vad det gäller tidigare satsningar som har nått dem och det finns en åldersegmentering vad det gäller synen på kultur- och fritidssatsningar, synen på offentligt finansierad kultur</p><p>och på de egna uttrycken. De yngsta barnen möter kultur helt på de vuxnas villkor, 6- 12 åringarna är positiva, entusiastisk och har höga förväntningar på kultursatsningar medan 12 åringarna och upp till gymnasieåldern är negativa till kultur överhuvudtaget och gymnasieungdomarna tror inte på att några löften om kultursatsningar</p><p>kommer att infrias. Det är främst de äldre informanterna som har kunskap om Konventionen om barnets rättigheter och det är även i de äldre informanternas samt i 6- 12 åringarnas svar som jag ser ett förändrat barndomsbegrepp och barnkulturbegrepp. Jag har även funnit att vuxna och barn och unga har olika syn på kulturbegreppet samt att det behövs nya kanaler och arenor för barn och unga att komma till tals.</p>

Det övergripande syftet med den här uppsatsen är undersöka hur barn och unga upplever kultursatsningar som berör dem. Frågeställningar som har använts för att nå fram till syftet är: Hur ser barn och unga på offentligt finansierade kultursatsningar jämfört med egen kulturell aktivitet? Hur ser barn och unga på medbestämmandefrågor? Upplever barn och unga att de kan påverka kultursatsningar som görs i den utsträckning som de vill? Hur skulle barn och unga vilja utforma kultursatsningar för dem om de fick bestämma? Hur tänker barn och unga om artikel 12, 13 och 31 i Konventionen om barnets rättigheter? Skiljer barn och unga på begrepp som kultur och fritid? Påverkar det pågående paradigmskiftet som barndomsbegreppet och barnkulturbegreppet genomgår barns och ungas syn på kultursatsningar som berör dem? Jag har genomfört en materialinsamling i form av en skriftlig enkät som ca 700 skolbarn har besvarat och en kvalitativ del där jag genom 21 intervjusamtal och ett tjugotal spontana samtal har frågat barn och unga i åldrarna 4 till 17 år om hur de ser på kultur och kultursatsningar. Jag använder här även ungas svar från en av BO´s webbfrågor. Studien vilar på en hermeneutisk grund där tidigare teoretiskt material och forskning har använts kring utgångspunkter som makt och diskurs, barndom och barndomsdiskurser, kultur och barnkultur, barnets rätt till sitt eget perspektiv samt metoder och tillvägagångssätt vid materialinsamling från barn och unga. Jag har vid sammanställning av materialet från mina informanter funnit att barn och unga vill i större utsträckning än nu bli tillfrågade angående satsningar på deras kultur och fritid. Barn och unga skiljer inte på begrepp som kultur och fritid, de vill nås av mer kultur och de vill vara med och utforma kulturutbudet så att det passar deras ekonomi och situation. De vill även bli informerade och få återkoppling om vad som sker avseende deras kultur och fritid. Missnöje finns vad det gäller tidigare satsningar som har nått dem och det finns en åldersegmentering vad det gäller synen på kultur- och fritidssatsningar, synen på offentligt finansierad kultur och på de egna uttrycken. De yngsta barnen möter kultur helt på de vuxnas villkor, 6- 12 åringarna är positiva, entusiastisk och har höga förväntningar på kultursatsningar medan 12 åringarna och upp till gymnasieåldern är negativa till kultur överhuvudtaget och gymnasieungdomarna tror inte på att några löften om kultursatsningar kommer att infrias. Det är främst de äldre informanterna som har kunskap om Konventionen om barnets rättigheter och det är även i de äldre informanternas samt i 6- 12 åringarnas svar som jag ser ett förändrat barndomsbegrepp och barnkulturbegrepp. Jag har även funnit att vuxna och barn och unga har olika syn på kulturbegreppet samt att det behövs nya kanaler och arenor för barn och unga att komma till tals.

Denna uppsats rör sig inom fältet kritiska kulturarvsstudier och fokuserar på svensk utförselreglering av kulturhistoriska föremål genom tiderna. Utgångspunkten ligger i 2014 års omformulering av kulturmiljölagens portalparagraf, vilken numera inkluderar mångfaldsmål. Kulturmiljölagens utförselreglering (reglerad i 5:e kapitlet), som inte uppdaterades samtidigt, är tänkt att läsas mot bakgrund av de inledande bestämmelserna. Eftersom den sedan tidigare uppfattats vila på ålderdomliga nationalistiska värdegrunder, uppstod frågan ifall det fanns en diskrepans i förhållande till de nya målen. För att hitta svar söker sig uppsatsen tillbaka till utförselregleringens formativa moment samt förändring från 1920-talet och framåt och sätter detta i relation till nuvarande kulturpolitiska mål och kulturvård i dagens samhälle. Motiv till utförselreglering men också vilka föremålstyper som skyddats genom tiderna har studerats, analyserats och jämförts kvalitativt. Källmaterialet utgörs framförallt av lagtexter, statliga offentliga utredningar och propositioner. Undersökningen visar att lagen från att ha skyddat ett fåtal föremåltyper succesivt har utökats och detaljerats både vad gäller föremålstyp, ålder, värde och ursprung. Med den högre graden särskiljning och utpekande följer problematik kring vad som räknas in och inte. Vissa traditionellt högt värderade föremålstyper och perioder har skyddats hela tiden medan andra mindre värderade konsekvent har uteslutits, trots långt gånga diskussioner om en mer inkluderande lagstiftning redan i tidiga förarbeten. Den breddade synen kring vad som är bevarandevärt, vilken kan skönjas i museers nutida insamlingspolicys, återspeglas inte i lagtexten. Istället har tydliga ekonomiska, kulturella, etniska och åldersmässiga hierarkier skapats. Flytt från en ursprunglig historisk miljö till en annan plats i Sverige kan orsaka skador på kulturarvet som är större än de skador som kan uppstå om ett föremål som redan flyttats från sin ursprungliga miljö istället flyttas utomlands, något som ignoreras i lagtexten. Lagen utgår ifrån att vissa föremål är svenska folkets egendom och att nationen Sverige är en trygg, ursprunglig och naturlig miljö för dem trots att motsatsen ofta har bevisats. En paradox skönjas i det faktum att vanskötsel och förvanskning av värdefulla och utförselskyddade kulturföremål inte är olagligt, så länge föremålet stannar innanför landsgränsen. De kulturpolitiska målen har alltsedan 1970-talets slut påverkat de uttalade motiven till utförsellagstiftningen. Eftersom ålderdomliga värdegrunder och normer, däribland en hel del nationalistiska sådana, där svensk kultur ses som tydlig avgränsad, högtstående och suverän, fortfarande lyser igenom i utförsellagstiftningen, tydliggörs tendensen till en retorisk men inte grundläggande förändring inom kulturarvssektorn. Hypotesen om att kapitel 5 fortfarande står på en grund av nationalistiska värderingar, nationell protektionism och nationellt identitetsskapande kan därmed sägas stämma. / This paper is located in the field of critical heritage studies and focusses on Swedish cultural heritage law and the export control of moveable heritage objects. The starting point for the research lies in the 2014 redrafting of the opening section of the cultural heritage law, which for the first time includes objectives relating to pluralism and diversity. Export control (which is regulated in the 5th chapter of the cultural heritage law), was not updated at the same time, but it is nevertheless intended to be read in the light of the preliminary provisions. Since chapter 5 previously was perceived to rest on outdated nationalistic values, the question arise as to whether there is a discrepancy in relation to the new objectives that were formulated in 2014. In order to address the question the study looks back at the formative moments and change of the export control regulations from the 1920s onwards and relates this to current cultural policy objectives and goals of conservation. The motives for export control and the type of objects protected through the ages are analysed and compared qualitatively. The source material primarily consists of legal documents, state government investigations and government bills. The study shows that the law gradually changed from protecting a few object types to become more expansive and detailed in terms of the type of artifact and it´s age, value, and origin. This increased degree of segregation and designation leads to concerns relating to what is included and what is not. Some traditionally highly valued object types and periods have continued to be protected whilst others are consistently less valued and excluded, despite ongoing discussions about the need for a more inclusive legislation since the early preparatory work. The broadened idea about what is worth preserving, which can be seen in the contemporary collection policies of museums, is not reflected in the legislation. Instead evident economic, cultural, ethnic and age hierarchies have been created. The law ignores the fact that moving an artifact from its original historical setting to another location in Sweden can cause greater harm than moving an object that has already been moved from its original location overseas. Instead the law assumes that certain objects are the property of the Swedish people and that the nation of Sweden is a safe, original and “natural” environment for them, despite the fact that the opposite often proves to be the case. A paradox is evident in the fact that the mismanagement and distortion of valuable artifacts that are protected against export is not illegal, as long as the object stays inside the borders of Sweden. Cultural policy objectives have, since the late 1970s, influenced the stated rationale for cultural heritage law and export legislation. Since outdated values and standards, including numerous nationalistic ones, where Swedish culture is seen as being distinct, high-cult and sovereign, still shines through in the export legislation, it is clear that there is a tendency to a rhetorical but not a fundamental change in parts of the cultural heritage sector, including the legislative context. The hypothesis that chapter 5 is still underpinned and characterised by nationalistic values, national protectionism and the creation of national identity can thus be said to be proven.