This essay examines how age, power and agency is represented and reproduced in contemporary Swedish picture books. This is done through a combination of discourse analysis and literary analysis. It uses theoretical perspectives from sociology, and views childhood as a social construct. It sees discourse and language use as both representing and constructing social reality in the tradition of Norman Fairclough and critical discourse analysis.   The main results is that the discourses of childhood in the material construct children as a separate group in society, and childhood as a special time in life. Children is portrayed as both social actors and in need of protection from adult themes and worries.

Hur återberättar man ett minne från sin tidiga barndom? Vilken gestaltning ger publiken bäst inblick i minnet och får dem själva att tänka tillbaka på deras egen barndom? Detta arbete utgår från dessa frågeställningar och undersöktes genom en testgrupp som fick se det eget skapade material och sedan svarat på en frågeenkät. Svaren ifrån enkäten har sedan analyserats och resultaten redovisas i detalj i detta arbetes sista kapitel. För att kunna göra ett bildmaterial så trovärdigt som möjligt för arbetets undersökningsgrupp att se på så utgick jag från ett eget minne, mer specifikt, ett minne från det år jag och min familj bodde i Albanien. Jag var då 5 år gammal och där gick jag lucia för första gången. Det skapade materialet blev två filmer av samma minne, en utifrån mitt perspektiv, film X, och ett utifrån mina föräldrars, film Y, och undersökningen kretsade kring vilken gestaltning som passar bäst för frågeställningen. Arbetets hypotes är att den gestaltningen, som på ett genomgående sätt visar att minnet är äkta är den som vidare ska användas i liknande arbete. Publiken ska kunna relatera till filmen så att de känner sig nostalgiska. Publiken ska få känslan av att vara tillbaka i sina egna barndomsår. De föräldrar som såg film Y kommer trodde jag, skulle snarare minnas sina egna barns första luciatåg än sitt eget första luciatåg. Detta visade sig inte stämma i detta arbetes analys. Resultatet som framkom i detta arbete är att det är vissa komponenter som har visat ha större betydelse för trovärdigheten och den nostalgiska känslan. Det är användandet av originalmaterial och berättarens äkthet och sanningshalt.

<p>Syftet med denna uppsats är att göra en diskursanalytisk undersökning av hur barn som dödat barn framställs i TV, tidningar och litteratur. En övergripande fråga är vilka diskurser om barnet och barndom som kan urskiljas i medias rapportering. Som underlag för den svenska analysen ligger mordet på Kevin Hjalmarsson från Arvika. Materialet har här utgjorts av artiklar från Dagens Nyheter och Expressen samt en film om mordet. I det engelska fallet har vi grundat vår analys i mordet på James Bulger från Liverpool. Här har materialet bestått av artiklar från The Times, The Guardian och boken Fallet Mary Bell av Gitta Sereny.</p><p>En tydlig diskurs i det svenska fallet utgörs av talet om det avvikande barnet. På grund av yttre omständigheter, så som trasiga familjer, anses barnet sakna de spärrar som normala barn har. Därför ska barnen inte heller ensamma bära hela ansvaret för brottet. Åtgärder i form av specialistinsatser och vård ses som en lösning på problemet. I det engelska fallet framkommer en annan syn på barnet. Där anses barnen som begick mordet vara onda och fängelse ses som en naturlig följd. Gitta Sereny kan i mångt och mycket ses som en motpol till de engelska artiklarna då hon fråntar barnen skulden och i stället lägger den på familjen och samhället. Det kan konstateras att det såväl inom som mellan de olika samhällena finns olika sätt att se på barnet.</p>

Vad är det som gör att människor i dagens samhälle pressar sig så hårt att de tillslut försätter sig i stress och utmattningssituationer? Syftet med studien är att undersöka vad det är som gör att vissa människor inte kan identifiera och/eller lyssna på egna varningssignaler, samt deras tankar om utmattningsdepressionens orsaker. Frågeställningarna är: Hur beskriver de människor som själva fått diagnosen utmattningsdepression sina egna tankar om orsakerna till stress och/eller utmattningssymptomen? Har de blivit hjälpta genom psykoterapi och i så fall vad har de uppfattat som det terapeutiskt verksamma? Studiens metod baseras på kvalitativa djupintervjuer med fem personer som själva fått diagnosen utmattningsdepression och som har gått eller fortfarande går i terapi. Resultatet visar att intervjupersonernas egna tankar om orsaker främst handlar om olika livskriser som de har varit med om. Upprepande påfrestande kriser har bidragit till extra sårbarhet för att senare utveckla stress och/eller utmattningssyndrom. Otrygg anknytning och dålig självkänsla framkom som bakomliggande orsaker till dessa kriser. Slutsatserna blir att otrygg anknytning i kombination med individuella kriser senare i livet kan vara en viktig orsak till stress- och/eller utmattningssyndrom. Brist på emotionell omsorg kan finnas i socialt välfungerade familjer. Individens utveckling av mentalisering och affektreglering påverkas av hög emotionell påfrestning under längre tid i barndomen.

Syftet med denna uppsats är att göra en diskursanalytisk undersökning av hur barn som dödat barn framställs i TV, tidningar och litteratur. En övergripande fråga är vilka diskurser om barnet och barndom som kan urskiljas i medias rapportering. Som underlag för den svenska analysen ligger mordet på Kevin Hjalmarsson från Arvika. Materialet har här utgjorts av artiklar från Dagens Nyheter och Expressen samt en film om mordet. I det engelska fallet har vi grundat vår analys i mordet på James Bulger från Liverpool. Här har materialet bestått av artiklar från The Times, The Guardian och boken Fallet Mary Bell av Gitta Sereny. En tydlig diskurs i det svenska fallet utgörs av talet om det avvikande barnet. På grund av yttre omständigheter, så som trasiga familjer, anses barnet sakna de spärrar som normala barn har. Därför ska barnen inte heller ensamma bära hela ansvaret för brottet. Åtgärder i form av specialistinsatser och vård ses som en lösning på problemet. I det engelska fallet framkommer en annan syn på barnet. Där anses barnen som begick mordet vara onda och fängelse ses som en naturlig följd. Gitta Sereny kan i mångt och mycket ses som en motpol till de engelska artiklarna då hon fråntar barnen skulden och i stället lägger den på familjen och samhället. Det kan konstateras att det såväl inom som mellan de olika samhällena finns olika sätt att se på barnet.

Syftet med denna uppsats är att med hjälp av Erving Goffmans dramaturgiska perspektiv undersöka biblioteket TioTretton som plats för rollgestaltning och ta reda på vilka slags roller som görs tillgängliga för barn som besöker biblioteket. Detta har gjorts genom att intervjua skolärare och bibliotekspersonal och analysera deras tal om barnen och biblioteket. Resultatet visar att TioTretton kan ses som en bakre region i förhållande till det vuxna samhället i stort, men också till de team som utgörs av barnen själva och deras umgängeskretsar. Det har även framkommit att den vuxnes roll i förhållande till barnen varierar. Vikten av någon som leder framträdandet, oavsett utgångspunkt, framhålls dock överlag. Bibliotekspersonalens roller som en annan sorts vuxna och bibliotekets utformning kan göra TioTretton till en god plats för rollgestaltning och då framförallt byten av roller.

Syftet med uppsatsen var att undersöka hur barns bästa förstås och bedöms i förhållande till uppgifter om föräldrars våldsutövande och våldsutsatthet av domstolar i LVU-mål respektive vårdnadsmål. I uppsatsen söktes svar på frågeställningar gällande hur domstolen beskrev och kontextualiserade våldet, hur barns behov och vilja behandlades samt hur föräldrars omsorgsförmåga bedömdes. Uppsatsen hade en kvalitativ ansats och byggde på 8 LVU-domar och 10 vårdnadsdomar från åren 2010 till 2013.  Teoretiska perspektiv hämtades från den barndomssociologiska forskningen, där barndom och ”vuxenhet” betraktas som sociala kategoriseringar vilka skapas i relation till varandra. Resultaten visade att i de fall där det förekom uppgifter om att barnet utsatts för våld från en förälder förstod och bedömde domstolen detta som en brist i föräldraskapet, både i LVU-mål och vårdnadsmål. I fall där det förekom uppgifter om våld mot en förälder fanns skiftande förståelser och bedömningar. I LVU-domarna kunde våldet lyftas fram som en risk för barnet, utan att den våldsutövande förälderns omsorgsförmåga diskuterades. I vårdnadsdomar med uppgifter om våld mot en förälder framkom en avsaknad av delaktighet för barnets del. Vad våldsutövandet kunde innebära i förhållande till den våldsutövande förälderns omsorgsförmåga diskuterades inte alltid av domstolen. Det framkom att beslut om ensam vårdnad inte grundades på uppgifter om våld mot en förälder utan på andra uppgifter, exempelvis alkoholmissbruk eller samarbetssvårigheter. Beslut om gemensam vårdnad förekom i fall där barnet berättat om att pappan utövat våld mot mamman/partner och i fall där fadern var dömd för brott mot modern.

I denna textmässigt beskrivande del av mitt arbete med Knoxville: Summer of 1915 (opus 24), ett verk för sopran och orkester med musik av Samuel Barber och text av James Agee, har jag främst fokuserat på de delar i instuderingen av verket som haft mest betydelse för mig personligen, både som sångerska och som konstnär. Det som har haft avgörande betydelse för mig är verkets unika uppbyggnad, men även mina personliga känslor och egna livserfarenheter, som hjälpt till att forma min uppfattning om verket som helhet. De delar som belyses i uppsatsen är framförallt textens innebörd, verkets kulturella sammanhang och olika sätt som musik och sång kan samverka för att understryka och lyfta fram känslotillstånd och underliggande betydelser i ord. / <p>Bilaga: 1 CD</p>

Bakgrunden till detta arbete beror på vårt intresse för lekens betydelse för barns utveckling och lärande i förskolan. Då vi vet att pedagogens roll i leken är viktig blev vi nyfikna på hur det förhåller sig med pedagogens delaktighet i leken. Syftet med arbetet är att få en uppfattning om hur pedagoger tänker kring barns lek samt hur de uppfattar sig vara delaktiga i leksituationen.Vi har genomfört intervjuer med åtta pedagoger och genom deras svar har vi tagit fasta på hur de uppfattar leken i förskolan och vad den betyder för barns utveckling. Vi ville även belysa hur pedagogerna själva erövrat den kunskap som de har om leken och om de själva leker med barn i förskolan.Resultaten som vi fått av de intervjuade pedagogerna är följande:•Våra utvalda pedagogers svar ger oss en inblick i pedagogernas tankar som visar på att de har olika syn på begreppet lek. •Genom vår analys förstod vi att pedagogernas egen barndom har stor betydelse för förståelsen av barns lek•Utbildning ger en fördjupad förståelse av lekens betydelse•Att ordet delaktighet i leken har olika innebörd för de olika pedagogerna. Delaktighet kunde vara att observera barns lek, inspirera till fortsatt lek eller till ny lek.•Hälften av de intervjuade pedagogerna ansåg sig inte vara delaktiga i barns lek. •Det är svårt att urskilja en utvecklingsteori i pedagogernas tankesätt om leken.Sammanfattningsvis pekar de resultat vi fått att reflektion och diskussion har stor betydelse för pedagogens arbete och därigenom barnens möjligheter att få utvecklas.

The aim of this study was to study the portrayal of children’s agency in parenting literature in the first half of the 20th century. Questions this study asked was how the importance of agency was portrayed as well as how the authors portrayed education as it relates to the Swedish school system’s mission of nurturing. The study did this by analysing four authors: Ellen Key, Alva Myrdal, Urban Hjärne, and Benjamin Spock according to the theories of Qvortrup as well as the definition of agency. Findings indicated that all the authors encouraged an agency to some extent. Furthermore, all except one author agreed upon the importance of schooling and the nurturing mission of schools were important. Key differed in this as she believed homeschooling was superior to public schooling since it could harm children’s agency. The authors passionately indicate that the subject about raising children must have been important during their time since they all have a strong opinion on the subject matter. Finally, this implies that they thought that there wasn’t sufficient information or discussion about childrearing.