Syftet med uppsatsen har varit att undersöka hur försämrings- och äventyrandeförbudet i 5 kap. 4 § miljöbalken har påverkat bedömningen vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. För att besvara syftet har rättsdogmatisk metod använts vilket innebär att lag, förarbeten, praxis och doktrin har analyserats. Det finns idag en intressekonflikt mellan å ena sidan gruvnäring och å andra sidan behovet av vatten med god kvalitet. Detta har gjort lagstiftningen till en nyckelaktör i arbetet mot en hållbar utveckling. Försämrings- och äventyrandeförbudet som föreskrivs i EU:s ramvattendirektiv finns sedan 2019 uttryckligen i svensk lagstiftning. Miljökvalitetsnormer för vatten har därmed fått en förstärkt rättslig ställning och betydelse vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. I uppsatsen beskrivs bakgrunden och syftet med implementeringen av förbudsregeln samt hur bestämmelsen beaktas vid tillståndsprövning för gruvverksamhet. I dagsläget finns inget som tyder på att bestämmelsen förbjuder gruvverksamheter, däremot kan det antas en dyrare, längre och mer omfattande tillståndsprocess.