No description available.

Obligatorisk miljöprövning för miljöfarliga verksamheter lagstiftades i Sverige 1995 och finns till för att i förväg säkerställa att vår miljö inte skadas av verksamheter för ekonomisk vinning. Syftet med prövningen är att främja en hållbar utveckling som i sin tur innebär att inte äventyra kommande generationers möjlighet att leva på jorden. Idag befinner vi oss i situationen där människans påverkan på klimatet blir allt mer tydlig och vi måste ställa om från fossila resurser till förnybara – vi måste elektrifiera samhället. Till den omställningen behöver vi bygga om våra industrier men även starta nya och vi har bråttom. Dessa nya verksamheter kräver miljötillstånd där själva processen tar flera år att komma igenom. Miljöprövningen har gått från att rädda miljön till att bli en flaskhals som bromsar omställningen mot den gröna industriella revolutionen. Arbetet innehåller både en litteraturstudie och en enkätundersökning. Litteraturstudien beskriver först miljöprövningen i sig och belyser sedan olika aktörers syn på problemområden i processen. Enkätundersökningen gjordes bland miljökonsulter, verksamhetsutövare och anställda hos länsstyrelsen med frågor som kan kopplas till litteraturstudien.   I rapportens diskussionsdel vägs litteraturstudien och enkätundersökningen samman i besvarandet av arbetets frågeställningar. Alla aktörer är överens om att det tar för lång tid att få ett miljötillstånd och att dialogen mellan verksamhetsutövare och myndigheter är en av förklaringarna till tidsåtgången. Myndigheternas knappa resurser utgör också en aspekt likväl som de stora intressekonflikterna som kan uppkomma i det specifika projektet. Rapportens slutsats är att statliga satsningar, dels genom ökade resurser till myndigheterna i fråga och dels genom strategier för kommunikation mellan myndighet och sökande av miljötillstånd, är vägen att gå för en snabbare process med bibehållen miljösäkrande effekt. Vi vill inte skapa en ny kris till följd av att lindra en tidigare.

No description available.

In 2009, the Swedish legislation regarding the administrative procedure applicable to onshore wind energy was amended, in part to increase wind power production, but also to fulfill the requirements in regard to the administrative procedures for renewable energy activities in the 2009 Renewables Directive. As a result, the dual permit and approval procedures under the Plan and Building Act and the Environmental Code were replaced with a procedure through which large onshore wind power installations are only assessed under the Environmental Code—and thus, only by the relevant County Administrative Board. In order to not circumvent the constitutionally protected and very strong principle of local self-governance of Swedish municipalities, the Swedish government introduced a provision in the Environmental Code, through which the municipalities were given a sort of veto over large wind power installations. According to Chapter 16 section 4, the municipalities’ consent is a prerequisite for granting licenses to large wind power installations. This provision has resulted in a number of issues concerning e.g. transparency and foreseeability. The municipalities do not have to justify or explain their decision, and the operators cannot appeal the decision in regard to its substance, but only in regard to certain procedural aspects found in the Swedish Local Government Act. There is also an issue with the possible non-compliance with Article 13 in the underlying RES-directive—an article that, ironically enough, was one of the main reasons for the 2009 amendment. The aim of this essay is to discuss the 2009 amendment and the problems that have surfaced in connection to the municipal veto, concerning, inter alia, the political goals of reaching a 100 percent renewable electricity production and increasing wind energy in the energy mix. The first three chapters deal primarily with the legislative background, i.e. de lege lata, with the occasional input from the author. The fourth chapter deals almost entirely with de lege ferenda discussions—mainly based on a report from the Swedish Energy Agency and the Swedish Environmental Protection Agency, in which the agencies suggest to altogether remove the provision from the Environmental Code. Other suggestions and alternatives are also discussed in this part. The chapter also contains a de lege lata description of the Danish administrative procedure, highlighting the Danish municipalities’ role in the Danish planning of wind energy. Lastly, in the fifth chapter, the conclusions are discussed briefly, with a suggestion from the author on how to proceed onwards.