Uppsatsen syfte är att undersöka mötet mellan feministisk religionsfilosofi och frågan om religiös mångfald. Utgångspunkten för uppsatsen är religionsfilosofiska texter av Pamela Sue Anderson och Grace Jantzen och dessa texter får här representera och ligga till grund för en feministisk religionsfilosofi. Som representant för det filosofiska samtalet om religiös mångfald använder jag mig av Mikael Stenmarks översikt över den typologi som präglar det filosofiska samtalet om religiös mångfald. Uppsatsens frågeställning lyder: Vad kan en feministisk religionsfilosofi som tar sin utgångspunkt i Grace Jantzens och Pamela Sue Andersons religionsfilosofiska texter bidra med till det filosofiska samtalet om religiös mångfald? Genom att läsa Andersons och Jantzens litteratur svarar jag för det första på hur en feministisk religionsfilosofi som tar sin utgångspunkt i Andersons och Jantzens texter skulle kunna se ut. För det andra undersöker jag hur en feministisk religionsfilosofi förhåller sig till det filosofiska samtalets typologi (exklusivism, inklusivism och pluralism) vad gäller religiös mångfald. Slutligen svarar jag på vad en feministisk religionsfilosofi kan bidra med till det filosofiska samtalet om religiös mångfald. Ett första bidrag kan innebära en medvetenhet och erfarenhet om mångfalden som finns ibland oss. Ett andra bidrag kan innebära en diskurskritik och en medvetenhet av att religionen inte går att separera från samhälleliga normer och diskurser. Ett tredje bidrag kan handla om fantasi och föreställningsförmåga som strategi. På grund av globalisering, migration och kommunikation som snabbt tar oss över jordklotet uppstår möten mellan människor med olika erfarenheter, traditioner, kulturer och religioner. Detta innebär nya utmaningar som inte bör lösas genom att dela in människor i påstått homogena grupper och försöka lösa konflikter och oenighet mellan dessa grupper. Den feministiska religionsfilosofin med dess utmaningar - att granska maktstrukturer, söka alternativa bilder och våga göra nya tolkningar av religioners funktioner och betydelser i ljuset av feministisk teori - riktar blicken mot mellanmänskliga relationer, oavsett religionstillhörighet.

The purpose of this essay is to examine how Christians can and should speak about God if they take feminist criticism seriously. This purpose concerns two problems: the first starts with the proposition that God is essentially different from humans and things and at the fact that the language that we use to describe and speak about God is a human language. God is infinite, incorporeal, and timeless, while the human language normally is used to apply to finite, corporeal, and temporal things. How – if ever – can this language apply to God? To examine this problem further, I present four different theories of religious language. The second problem is actualized by feminists who criticize the standard within the Christian tradition to characterize God in predominantly masculine terms. Feminists have criticised religious language for being oppressive in several ways, and particularly to establish and maintain hierarchical structures in which women are subordinated men. In this essay I present and discuss feminist criticism of religious language and then distinguish four different strategies for feminists. I further examine three of these strategies, represented by Sallie McFague, Gail Ramshaw and Janet Soskice, dealing with the problem of religious language within the Christian tradition. In all three of these feminist strategies metaphors are found to be of great importance. Finally, I promote Soskice metaphor theory combined with an apophatic theory of language. Soskice stresses the importance of anthropomorphous metaphors and offer the possibility of using both male and female images when speaking about God. This strategy positively handles the proposition of God as essentially different but makes it possible for believers to refer to God (through metaphors). This is also the preferable strategy in line with feminist criticism.