Många individer tillbringar en stor del av sitt liv med att lönearbeta. På många arbeten interagerar medarbetarna med varandra och får på så sätt social gemenskap och en känsla av samhörighet, bland annat genom de gemensamma fikarasterna. I och med coronapandemin har distansarbetet ökat kraftigt, vilket innebär att de naturliga sociala interaktionerna uteblir och i stället har blivit digitala. Den sociala arbetsmiljön påverkas därmed av denna omställning. Syftet med uppsatsen är därför att undersöka hur distansarbete och i synnerhet avsaknaden av den kollegiala fikarasten påverkar den sociala arbetsmiljön och medarbetarnas möjlighet till interaktioner. För att besvara syftet har åtta universitetslärare som alla tvingats ställa om till distansarbete intervjuats och resultatet har analyserats med hjälp av Collins teori om interaktionsritualer och emotionell energi samt tidigare forskning om distansarbete och sociala interaktioner i förhållande till ensamarbete och pauser. Uppsatsens resultat visar att universitetslärarna till en början upplevde det jobbigt med distansarbetet men att de med tiden har vant sig vid det och att det kan vara en fördel för att de kan arbeta mer ostört. Dock saknar de den sociala kontakten och fikarasterna med sina kollegor där de tidigare hållit sig uppdaterade kring den dagliga verksamheten. De fysiska fikarasterna bidrar till att upprätthålla sociala relationer och ger en känsla av samhörighet, vilket inte digitala fikaraster på samma sätt kan uppfylla. Om arbetsgruppen hade en god gemenskap och bra kommunikation innan distansarbetet har det underlättat de digitala relationerna och samarbetet.