Manuel M. Ponce skrev Sonata III 1927. Ponce var startkt influerad av kompositörer som Ravel och Debussy och i Sonata III:s första sats märks detta väl. Den är komponerad i en stil som liknar Ravels och Debussys impressionism, full med dramatiska harmonier, överlagringar och polytonalitet, med stora ackord följt av flytande arpeggion och sångbara melodier. Allt skrivet av en man som själv inte kunde spela gitarr, men förstod instrumentet väl. I detta arbete går jag igenom Sonata III:s första sats, genom en analys av formen och verket samt genom att gå igenom hur jag valt att tolka den och varför jag gjort dessa val. / <p>Konsertrepertoar:</p><p>Manuel M. Ponce - Sonata III</p><p>Dionisio Aguado - Andante et Rondo Nr 2, Opus 2</p><p>Benjamin Britten - Nocturnal after John Dowland for guitar, Opus 70</p><p>Medverkande: Pontus Ahlbäck, gitarr.</p><p></p>

Det här arbetet handlar om min instuderingsprocess av Edvard Griegs sonat för violin och piano op. 8. Under arbetets gång har jag huvudsakligen fokuserat på två frågeställningar: Hur kan jag använda fingersättningar på bästa sätt för att underlätta för intonation och musikalisk idé? Hur kan pianostämman i en sonat för violin och piano hjälpa mig att tolka violinstämman? De fingersättningar som föreslogs i utgåvan jag använde fungerade inte så bra för mig. Detta fick mig att fundera över hur man kan använda fingersättningar för att underlätta för intonation och musikalisk intention. På grund av styckets överlag något folkliga karaktär har jag utgått ifrån vilka fingersättningar som känns mest naturliga för att få fram ett så enkelt och lättillgängligt uttryck som möjligt. Dessutom studerade jag pianostämman innan violinstämman för att kunna basera frasering och musikaliska idéer på harmonik och andra impulser som ofta kommer från pianostämman.

<p>Eugene Ysaÿe, violinsonat No.2 sats 1 och 2. </p><p>Camille Saint - Saëns, Fantasie Op. 124. </p><p>César Franck, violinsonat i A-dur.</p>