<p>Med utgångspunkt i både traditionell och samtida syn på finithet har det uto-aztekiska språket cupeño studerats. Flera grammatiska markörer för såväl subjektskongruens som temporala, modala och aspektuella distinktioner definieras. Dessa markörer kan i huvudsatser i cupeño uppträda i antingen ett auxiliarkomplex i Wackernagels position eller som affix på verbet. Subjektskongruens och olika TMA-markörer definieras som två skilda grammatiska system. Framför allt markörerna för subjektskongruens kan bibehållas i underordnade satser, som också har speciella markörer för underordning. Även om skillnader finns mellan över- och underordnade satser så finns ingen distinktion mellan finita och icke finita verb. Förutom verbkonstruktioner i över- respektive underordnade satser definieras också verbkonstruktioner med nominal morfologi och imperativ som egna typer av verbkonstruktioner, som varierar i vilken utsträckning finita drag förekommer.</p>

Med utgångspunkt i både traditionell och samtida syn på finithet har det uto-aztekiska språket cupeño studerats. Flera grammatiska markörer för såväl subjektskongruens som temporala, modala och aspektuella distinktioner definieras. Dessa markörer kan i huvudsatser i cupeño uppträda i antingen ett auxiliarkomplex i Wackernagels position eller som affix på verbet. Subjektskongruens och olika TMA-markörer definieras som två skilda grammatiska system. Framför allt markörerna för subjektskongruens kan bibehållas i underordnade satser, som också har speciella markörer för underordning. Även om skillnader finns mellan över- och underordnade satser så finns ingen distinktion mellan finita och icke finita verb. Förutom verbkonstruktioner i över- respektive underordnade satser definieras också verbkonstruktioner med nominal morfologi och imperativ som egna typer av verbkonstruktioner, som varierar i vilken utsträckning finita drag förekommer.

<p>Traditionellt har tempusböjning och person-/numeruskongruens på verb varit de starkaste kriterierna för finithet. Det har dock visat sig vara svårapplicerade kriterier för många språk och finithet på satsnivå – huruvida en sats är självständig eller ej – har blivit en viktig fråga för definitionen.</p><p>Uppsatsen syftar till att beskriva och analysera finithetsfenomenet utifrån språket trumaí.</p><p>Det tycks finnas flera fenomen som är tecken på en finithetsdistinktion i trumaí, framför allt -n/-e-klitikan som markerar 3Abs på verbet vid absolutivargumentets frånvaro, samt FT-partiklarna som har en tempusfunktion. För imperativ verkar det vara så att imperativpartiklarna har en intern distribution baserad på person och animathet hos absolutivargumentet, vilket kan tolkas som att det finns en argumentkongruens frikopplad från den semantiska inkorporeringen av andraperson som subjekt. Gällande finithet på satsnivå finns det i trumaí både finita och infinita satser som kan fungera som bisatser. I strukturer där verbet beter sig prototypiskt är satsen finit, medan andra strukturers verb tycks ha rört sig mot att bete sig nominellt, varpå satsen fungerar annorlunda och är infinit.</p>

Traditionellt har tempusböjning och person-/numeruskongruens på verb varit de starkaste kriterierna för finithet. Det har dock visat sig vara svårapplicerade kriterier för många språk och finithet på satsnivå – huruvida en sats är självständig eller ej – har blivit en viktig fråga för definitionen. Uppsatsen syftar till att beskriva och analysera finithetsfenomenet utifrån språket trumaí. Det tycks finnas flera fenomen som är tecken på en finithetsdistinktion i trumaí, framför allt -n/-e-klitikan som markerar 3Abs på verbet vid absolutivargumentets frånvaro, samt FT-partiklarna som har en tempusfunktion. För imperativ verkar det vara så att imperativpartiklarna har en intern distribution baserad på person och animathet hos absolutivargumentet, vilket kan tolkas som att det finns en argumentkongruens frikopplad från den semantiska inkorporeringen av andraperson som subjekt. Gällande finithet på satsnivå finns det i trumaí både finita och infinita satser som kan fungera som bisatser. I strukturer där verbet beter sig prototypiskt är satsen finit, medan andra strukturers verb tycks ha rört sig mot att bete sig nominellt, varpå satsen fungerar annorlunda och är infinit.