Denna studie har som syfte att betrakta hur bisatsanvändning hos vuxna avancerade inlärare av svenska som andraspråk ser ut jämfört med inlärare med svenska som modersmål; detta med avseende på både frekvens och variation. För att besvara mina två frågeställningar angående först frekvens och sedan variation har jag valt att granska uppsatser skrivna av L2- och L1-komvuxstuderande som har gått de högskolebehörighetsgivande gymnasiekurserna Svenska som andraspråk B respektive Svenska B på Komvux. Uppsatserna är skrivna som en del i det nationella prov som inlärarna har deltagit i vid slutet av kursen. För att bevara reliabiliteten för denna undersökning har jag utgått ifrån en definition och indelning av bisatser som presenteras i Svenska akademiens grammatik, kallad SAG, och Svenska akademiens språklära, kallad SAS. Genom att söka de bisatser som inlärarna använder och sammanställa dem i jämförelsetabeller har jag lyckats med att kontrollera och jämföra de olika bisatsgrupper och bisatsinledare som L2- respektive L1-inlärare använder. Undersökningen visar att det finns skillnader i bisatsanvändningen mellan dessa två inlärargrupper men att skillnaderna inte är avsevärt stora. Jämfört med L1-texterna har bisatser i L2-texterna högre frekvens vilket kan bero på att L2-uppsatserna i genomsnitt är längre, 800 ord/text gentemot 700 ord/text. Däremot har bisatserna i L2-texterna mindre variation. Vad gäller bruket av olika bisatsgrupper visar undersökningen att båda inlärargrupperna använder sig av alla tre bisatstyperna attributiva, nominala och adverbiella bisatser men att frekvensen av attributiva och adverbiella är högre i L2-uppsatserna medan frekvensen av nominala bisatser är lägre. Vad gäller bisatsinledare visar undersökningen att de fyra bisatsinledare som, att, vilken och när har högst frekvens i båda grupperna. Undersökningen visar också att mer än 50 % av de bisatser som undersökningen omfattar används av båda grupperna medan cirka 25 % används endast av L1-inlärarna och 23 % används av endast L2-inlärarna.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur vuxna andraspråksinlärare hanterar svenskans omvända ordföljd eller inversion i påstående satser i skriftligt språk och att ta reda på hur de hanterar varierande placering av negationen i huvudsatser och bisatser. I undersökningen har tio skriftliga texter analyserats, samtliga skrivna av tio vuxna andraspråksinlärare i svenska som andraspråk 1. Undersökningen har både kvalitativa och kvantitativa inslag och utgår analysmässigt från ett lingvistiskt perspektiv samt från Pienemanns (1998) processbarhetsteori för andraspråksinlärning. Resultaten visar att majoriteten av inlärarna i en överväldigande majoritet av alla av icke-subjekt inledda påstående satser använder inversion målspråksenligt. Vad gäller placering av negationen klarar informanterna i hög grad av att göra detta målspråksenligt både i huvudsatser och bisatser, informanterna har dock svårigheter med placering av negationen i bisatser i hjälpverbskontext. I likhet med Bolanders (1987, 1988a, b, refererad i Philipsson, 2004) studie visar resultaten att informanterna behärskar negationen bättre i huvudsatser än bisatser.

<p>Traditionellt har tempusböjning och person-/numeruskongruens på verb varit de starkaste kriterierna för finithet. Det har dock visat sig vara svårapplicerade kriterier för många språk och finithet på satsnivå – huruvida en sats är självständig eller ej – har blivit en viktig fråga för definitionen.</p><p>Uppsatsen syftar till att beskriva och analysera finithetsfenomenet utifrån språket trumaí.</p><p>Det tycks finnas flera fenomen som är tecken på en finithetsdistinktion i trumaí, framför allt -n/-e-klitikan som markerar 3Abs på verbet vid absolutivargumentets frånvaro, samt FT-partiklarna som har en tempusfunktion. För imperativ verkar det vara så att imperativpartiklarna har en intern distribution baserad på person och animathet hos absolutivargumentet, vilket kan tolkas som att det finns en argumentkongruens frikopplad från den semantiska inkorporeringen av andraperson som subjekt. Gällande finithet på satsnivå finns det i trumaí både finita och infinita satser som kan fungera som bisatser. I strukturer där verbet beter sig prototypiskt är satsen finit, medan andra strukturers verb tycks ha rört sig mot att bete sig nominellt, varpå satsen fungerar annorlunda och är infinit.</p>

<p>I denna uppsats studeras språket i Bergspredikan i de tre officiella svenska bibelversionerna, vilka gavs ut 1541 (GVB), 1917 (B1917) och 1999/2001 (B2000). Syftet med uppsatsen är att jämföra användningen av bisatser, konnektiver samt grafiska meningar och makrosyntagmer mellan de tre översättningarna.</p><p>För bisatserna studeras dels antal första- andra- och tredjegradsbisatser, dels andelen nominala, adverbiella och attributiva bisatser. Konnektiverna klassificeras efter funktion och delas in i olika typer. Huvudtyperna är additiva, temporala, adversativa, kausala och komparativa konnektiver. Korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer undersöks och den genomsnittliga längden på grafiska meningar och makrosyntagmer i varje version beräknas. Dessa siffror jämförs med motsvarande siffror från en studie av bruksprosa.</p><p>Undersökningen visar att det finns flest bisatser i GVB, minst antal i B2000. Det är främst mängden nominala bisatser som minskar. B1917 visar sig innehålla flest konnektiver, B2000 minst antal. GVB är den version som ligger både närmast och längst ifrån den vanliga bruksprosan gällande korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer. Detta beror på att de grafiska meningarna har beräknats på två olika sätt, vilket lett till att GVB fått två olika värden för alla korrelationsmöjligheter.</p><p>På det hela taget visar undersökningen att skillnaden mellan de tre versionerna är överraskande liten. Detta anses anmärkningsvärt, eftersom GVB tillkom i en tid utan formella regler för svenskt skriftspråk. B2000 anses dock vara den mest skriftspråkliga versionen, eftersom den innehåller minst antal bisatser. B1917s många konnektiver gör denna version "småordstät", något som tidigare forskning har kritiserat den för. Uppsatsen visar att språket i bibeln är ett intressant ämne som tål att studeras vidare.</p>

<p>Klädesborste eller skohorn? En språklig och innehållslig jämförelse av Jan Guillous Ondskan i vanlig och lättläst version.</p><p>I denna uppsats görs en språklig och innehållsmässig jämförelse mellan två versioner av Jan Guillous bok Ondskan, dels originalversionen, dels en version som är bearbetad för att vara lättläst.</p><p>I uppsatsen ges först en bakgrund till den svenska produktionen av böcker som är speciellt tillrättalagda för att vara lätta att läsa. Dessa lättlästa böckerna har ibland kritiserats, då vissa människor anser att lättlästa bearbetningar av böcker förvandskar och förstör texterna. I uppsatsen undersöks om detta stämmer.</p><p>De faktorer som jämförs i originalversionen och den lättlästa versionen är strykningar, perspektiv, ord och meningsbyggnad. I studien av strykningar undersöks vilka scener som strukits i den lättlästa versionen. Utifrån detta väljer jag sedan ut tre scener som återfinns i båda versionerna. I dessa scener undersöks perspektiv, dvs. ur vems synvinkel berättelsen ses; mängden långa ord, användningen av subjektivt utvalda svåra ord, längden på grafiska meningar och makrosyntagmer, mängden meningsfragment och mängden bisatser.</p><p>Dessa undersökningar visar på en mängd skillnader mellan de båda versionerna. Exempelvis har man i den lättlästa versionen förkortat händelseförloppet med ett helt år och perspektivet markeras svagare. Denna version använder sig dessutom av färre långa ord och färre svåra ord. Den har även kortare grafiska meningar och makrosyntagmer och färre meningsfragment och bisatser.</p><p>Avslutningsvis anses den lättlästa versionen vara något torftigare än originalversionen, men ändå ett godtagbart alternativ för de som av olika anledningar inte klarar av att läsa originalversionen.</p>

I denna uppsats studeras språket i Bergspredikan i de tre officiella svenska bibelversionerna, vilka gavs ut 1541 (GVB), 1917 (B1917) och 1999/2001 (B2000). Syftet med uppsatsen är att jämföra användningen av bisatser, konnektiver samt grafiska meningar och makrosyntagmer mellan de tre översättningarna. För bisatserna studeras dels antal första- andra- och tredjegradsbisatser, dels andelen nominala, adverbiella och attributiva bisatser. Konnektiverna klassificeras efter funktion och delas in i olika typer. Huvudtyperna är additiva, temporala, adversativa, kausala och komparativa konnektiver. Korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer undersöks och den genomsnittliga längden på grafiska meningar och makrosyntagmer i varje version beräknas. Dessa siffror jämförs med motsvarande siffror från en studie av bruksprosa. Undersökningen visar att det finns flest bisatser i GVB, minst antal i B2000. Det är främst mängden nominala bisatser som minskar. B1917 visar sig innehålla flest konnektiver, B2000 minst antal. GVB är den version som ligger både närmast och längst ifrån den vanliga bruksprosan gällande korrelationen mellan grafiska meningar och makrosyntagmer. Detta beror på att de grafiska meningarna har beräknats på två olika sätt, vilket lett till att GVB fått två olika värden för alla korrelationsmöjligheter. På det hela taget visar undersökningen att skillnaden mellan de tre versionerna är överraskande liten. Detta anses anmärkningsvärt, eftersom GVB tillkom i en tid utan formella regler för svenskt skriftspråk. B2000 anses dock vara den mest skriftspråkliga versionen, eftersom den innehåller minst antal bisatser. B1917s många konnektiver gör denna version "småordstät", något som tidigare forskning har kritiserat den för. Uppsatsen visar att språket i bibeln är ett intressant ämne som tål att studeras vidare.

Klädesborste eller skohorn? En språklig och innehållslig jämförelse av Jan Guillous Ondskan i vanlig och lättläst version. I denna uppsats görs en språklig och innehållsmässig jämförelse mellan två versioner av Jan Guillous bok Ondskan, dels originalversionen, dels en version som är bearbetad för att vara lättläst. I uppsatsen ges först en bakgrund till den svenska produktionen av böcker som är speciellt tillrättalagda för att vara lätta att läsa. Dessa lättlästa böckerna har ibland kritiserats, då vissa människor anser att lättlästa bearbetningar av böcker förvandskar och förstör texterna. I uppsatsen undersöks om detta stämmer. De faktorer som jämförs i originalversionen och den lättlästa versionen är strykningar, perspektiv, ord och meningsbyggnad. I studien av strykningar undersöks vilka scener som strukits i den lättlästa versionen. Utifrån detta väljer jag sedan ut tre scener som återfinns i båda versionerna. I dessa scener undersöks perspektiv, dvs. ur vems synvinkel berättelsen ses; mängden långa ord, användningen av subjektivt utvalda svåra ord, längden på grafiska meningar och makrosyntagmer, mängden meningsfragment och mängden bisatser. Dessa undersökningar visar på en mängd skillnader mellan de båda versionerna. Exempelvis har man i den lättlästa versionen förkortat händelseförloppet med ett helt år och perspektivet markeras svagare. Denna version använder sig dessutom av färre långa ord och färre svåra ord. Den har även kortare grafiska meningar och makrosyntagmer och färre meningsfragment och bisatser. Avslutningsvis anses den lättlästa versionen vara något torftigare än originalversionen, men ändå ett godtagbart alternativ för de som av olika anledningar inte klarar av att läsa originalversionen.

Den här undersökningen analyserar syntaktista skillnader mellan elevtexter i ämnen svenska och svenska som andraspråk i årskurs 9. Syftet med studien är att undersöka om det finns skillnader mellan elevtexter i de olika ämnena gällande fundamentsvariation, bisatser och nominalfraser. Materialet, som analyseras med en kvantitativ metod, är hämtat ur arkivet för nationella prov vid Uppsala universitet och består av 16 elevtexter varav hälften i ämnet svenska och hälften i ämnet svenska som andraspråk. Samtliga 16 elevtexter har fått betyget C. Resultatet visade att det inte finns några större skillnader i syntaxen mellan ämnena svenska och svenska som andraspråk i årskurs 9, vilket tyder på att andraspråkseleverna ligger på en liknande nivå som förstaspråkseleverna vad beträffar syntaxen, åtminstone inom ramen för aktuell betygsnivå.

Traditionellt har tempusböjning och person-/numeruskongruens på verb varit de starkaste kriterierna för finithet. Det har dock visat sig vara svårapplicerade kriterier för många språk och finithet på satsnivå – huruvida en sats är självständig eller ej – har blivit en viktig fråga för definitionen. Uppsatsen syftar till att beskriva och analysera finithetsfenomenet utifrån språket trumaí. Det tycks finnas flera fenomen som är tecken på en finithetsdistinktion i trumaí, framför allt -n/-e-klitikan som markerar 3Abs på verbet vid absolutivargumentets frånvaro, samt FT-partiklarna som har en tempusfunktion. För imperativ verkar det vara så att imperativpartiklarna har en intern distribution baserad på person och animathet hos absolutivargumentet, vilket kan tolkas som att det finns en argumentkongruens frikopplad från den semantiska inkorporeringen av andraperson som subjekt. Gällande finithet på satsnivå finns det i trumaí både finita och infinita satser som kan fungera som bisatser. I strukturer där verbet beter sig prototypiskt är satsen finit, medan andra strukturers verb tycks ha rört sig mot att bete sig nominellt, varpå satsen fungerar annorlunda och är infinit.

De komparativa konditionala bisatserna kännetecknas av två stora förändringar under 1900-talet: dels börjar tempusförskjutningen försvinna på allvar, dels får inledaren som om allt hårdare konkurrens av som att. Denna uppsats syftar därför till att kartlägga komparativa konditionala bisatsers variation och förändring i verbform och inledare under 1900-talet. Det för kartläggningen använda materialet består av tidningstext, digitaliserad och sökbar genom Språkbankens sökverktyg Korp. Resultatet visar för det första att som om dominerar över som att hela 1900-talet igenom och för det andra att konjunktiv ersätts av indikativ och preteritum av presens, även om det går olika fort för olika sorters verb. Den stabila variationen i inledare skulle kunna bero på tidningstextens vårdade och formella skriftspråk, medan den instabila variationen i verbform skulle kunna bero dels på att tempusförskjutningen i dessa satser inte är nödvändig för bedömningen av satsens sannolikhetsgrad, dels på att det annars är sällan som tempusförskjutning uppträder endast i bisatsen.