Vid en läsning av Aftonbladets artikel ”De är Pippis arvtagare” (Swedenmark 2020), som publicerades i samband med firandet av Pippi Långstrumps 75-årsdag, väcktes en nyfikenhet på en av de moderna flickkaraktärerna som omnämndes: Frallan. Det övergripande syftet med denna uppsats har således varit att försöka ta reda på om det går att se Frallan som en arvtagerska till Pippi. Studien har utgått från tre frågeställningar om hur Pippi och Frallan framställs kopplat till genusnormer, stereotyper och ideal. Uppsatsen vilar på en genusteoretisk grund där Mia Österlunds flickmatris använts som verktyg för att kunna se hur Frallan och Pippi förhåller sig till de tre flickor som Österlund menar kan ses som grundtyper för olika flickskildringar. Den metod som använts i uppsatsen är en komparativ kvalitativ textanalys där det skönlitterära materialet fått stå i fokus för att nå djupa karaktärsanalyser. Den tidigare forskning som finns att tillgå om Pippi är omfattande och flertal relevanta nedslag har valts ut med koppling till min studie. Desto mindre forskning har bedrivits om Frallan vilket gör att denna uppsats är möjlig att se som ett tillskott på ett område som inte är brett beforskat. Resultatet som framkommer av studiens analys är att både Pippi och Frallan går att se som skeva karaktärer som på olika sätt bryter mot det flicknormativa. Därav är det även möjligt att se Frallan som en arvtagerska till Pippi som följer de normbrytande fotspåren, även om Frallan är en mer utvecklad och nedtonad version. Analysen har även synliggjort de begränsningar som finns i flickmatrisen som verktyg då den inte tillåter ett placerande av alla karaktärens egenskaper. I ett vidare perspektiv lyfter även uppsatsens resultat problematiken med att sortera in människor och karaktärer i fack, då detta är något som kan vidmakthålla de strukturer i samhället som bygger på att kategorisera till exempel kön.

Studiens syfte är att undersöka hur flickor som lever i hederskontext beskrivs av socialnämnd och förvaltningsrätt i ansökningar för Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Studien undersöker LVU 3 § vilken utgör att den unga har ett eget socialt nedbrytande beteende som kan legitimera för omhändertagande. LVU 3 § kan legitimera inlåsning av unga vilket gör den relevant i syftet att den kan skydda unga från hederskontext. Särskilt gestaltningar av ett annat socialt nedbrytande beteende i rekvisitet för LVU 3 § är av intresse för att förstå hur nämnd och rätt resonerar kring flickornas behov av vård. Ett annat socialt nedbrytande beteende innebär att den unga har ett beteende som avviker från samhällets grundläggande normer. Tidigare studier har visat att det är svårt för socialnämnden att skydda flickor som lever i hederskontext och att socialarbetare känner en osäkerhet för hur de ska hjälpa dem. Då flickor som lever i hederskontext är en utsatt grupp blir det extra relevant att undersöka om det går att skydda flickorna med hjälp av LVU 3 § samt varför nämnden väljer att ansöka om det. Studiens empiri består av alla LVU-domar mellan 2015 och 2016 som på något sätt berör hedersproblematik. Domarna har analyserats i en tematisk analys utifrån teman kring det som anförs vara ett annat socialt nedbrytande beteende hos flickorna. I den tematiska analysen skapades temana 1) beskrivningar av flickornas gränslösa beteenden och deras sexuella relationer, 2) beskrivningar av flickornas beteenden som vagabonderande och utåtagerande och 3) beskrivningar av att flickorna inte låtit sig skyddas.  Resultatet har analyserats inom ramen för gräsrotsbyråkrati (Lipsky, 2010), ett fragmentariskt synsätt hos rätten (Eldén & Westerstrand, 2004) och könsliga normer inom rättssystemet (Schlytter, 1999). I analysen definieras socialarbetare som gräsrotsbyråkrater vilka försöker skydda flickorna utifrån ett villkorat handlingsutrymme. Det fragmentariska synsättet hos rätten visar på att de ofta missar den större kontexten av heder som flickorna befinner sig i. Slutligen används Schlytters teori om kön och juridik i socialt arbete vilken visar på att förarbetena för LVU inte är anpassade för hedersproblematik. Flickorna blir beskrivna på ett sätt som liknar det som Schlytter urskiljer som rättsliga flicknormer. Studien visar även att det finns en vidgning av rekvisitet för ett annat socialt nedbrytande beteende vilket innebär att socialnämnden vidgar på rekvisitet för att flickorna ska passa in i det. Trots det får dessa flickor inte vård med LVU 3 § i lika stor utsträckning som andra flickor. Ytterst visar resultatet på att det finns ett stort antal avslag för LVU 3 § i materialet. Rätten har bifallit för LVU 3 § i enbart hälften av domarna vilket skiljer sig från det större projektet som studien tillhör. Ytterligare ger resultatet en bild av att nämnden ofta ansöker om LVU 3 § när flickorna sedan tidigare vårdas med LVU 2 §. I linje med tidigare studier blir det tydligt att vården inte fungerar för att skydda flickorna men att vård med LVU 3 § anses kunna skydda flickorna från hederskontexten.