För att vinna ett krig med så få förluster som möjligt måste stridskrafterna samordnas inom ramen för en gemensam operation. Trots att det är det effektivaste sättet är det inte det enklaste. När stridskrafter sammanförs och samordnas på den operativa nivån, varvid mål, medel, metoder, tid och rum skall balanseras uppstår problem utifrån stridskrafternas särarter. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur skillnaden i synen på samordning påverkar möjligheterna till samordning. Resultatet i uppsatsen visar att det är flygstridskrafterna som är den stridskraft som tydligast skiljer sig från övriga genom luftens natur stridskraftens egenskaper och synen på hur stridskraften skall användas inom ramen för den gemensamma operationen. Problem uppstår särskilt när det råder brist på resurser och för att den operativa nivån inte skall bli överflödig, måste det råda balans mellan mål, medel och metod på den operativa nivån.