Flyktingavtalet mellan EU och Turkiet har under 2016 kommit att bli en central del av lösningen på det som kommit att kallas flyktingkrisen. I uppsatsen analyseras vad som förstås och framställs som problematiskt med människors rörlighet i flyktingavtalet mellan EU och Turkiet utifrån Carol Bacchis WPR-analys. Flyktingars ankomst till EU utgör utifrån analysen den problemrepresentation avtalet bygger på. Detta härstammar ur att migration kopplas till osäkerhet utifrån en islamofobisk diskurs i Europa samt uppfattningen av flyktingar som kostsamma på lång sikt. Ur analysen dras även slutsatser om hur flyktingar som rättighetsbärare osynliggörs, hur EU frånskrivs ansvar och hur EU:s strukturella hinder för flyktingar att söka asyl utelämnas i diskursen.