Syftet med den här uppsatsen är att studera Snövit: barnens julkalender som ett exempel på det tidiga 1900-talets fostrande barnkultur. Materialet som har använts är dels utdrag från fyra stycken brev, adresserade från redaktionen till sina läsare, men även fyra stycken skönlitterära berättelser. Allt av det material som nämns i uppsatsen publicerades mellan år 1900 och 1931. Studiens huvudsakliga utgångspunkt ligger i att analysera hur barnkultur kan användas som ett redskap för fostran, vilka fostrande strategier som användes i Snövit, samt vilket sorts barn som redaktionen ämnade fostra fram. Som teoretiskt perspektiv ligger fokus på utgivarens barnsyn och även på de barndomsdiskurser som går att urskilja. I analysen framgår det att redaktionen hade en barnsyn som stämde överens med diskursen om det goda barnet. De fostrande strategier som har använts främjar främst en inställning till fostran där de fiktiva karaktärerna fick föregå med gott exempel för den riktiga publiken. Berättelsernas moraliska lärdomar följer teman så som rätt och fel, personligt ansvar och lojalitet.