Att vittnen får de bästa möjliga förutsättningarna att fatta korrekta beslut vid en konfrontation är betydelsefullt för hela rättsprocessen. Rikspolisstyrelsen rekommenderar sekventiella vittneskonfrontationer där en person visas i taget, men specificerar inte om originalversionen eller tvåstegsproceduren bör användas. I originalversionen måste vittnet redan vid första visningen avgöra om gärningsmannen finns med i konfrontationsgruppen. I tvåstegsproceduren tillåts däremot vittnet att se samtliga personer en gång först och sedan fatta ett beslut vid andra visningen. Studiens syfte var att undersöka om vittnen tar fler korrekta beslut med någon av de två konfrontationstyperna samt att jämföra graden av konfidens som vittnena kopplade till sina beslut med respektive metod. Deltagarna var 164 gymnasieelever som fick se ett fiktivt brott på film. En vecka senare genomfördes individuella foto-konfrontationer. Resultatet visade att vittnen fattar signifikant fler korrekta beslut med originalversionen än med tvåstegsproceduren. Tvåstegsproceduren leder till fler felaktiga utpekanden av oskyldiga samt att besluten fattas med en högre grad av konfidens. Originalversionen förefaller därför vara den mest lämpliga typen av konfrontation att använda vid förundersökningsarbete.

Uppsatsen diskuterar förhörskonfrontationer, d.v.s. när ett vittne eller en målsägande i syfte att erhålla identifikationsbevisning försöker peka ut en gärningsman bland ett urval av personer varav en är misstänkt av polisen. Uppsatsen diskuterar både konfrontationer som genomförs med riktiga personer och konfrontationer som genomförs med hjälp av bilder. Förhörskonfrontationerna undersöks specifikt i fråga om brottet försök till våldtäkt. En rättsfallsanalys genomförs där förekomsten och hanteringen av förhörskonfrontationerna i domstol analyseras särskilt. Uppsatsen konstaterar att förhörskonfrontationer är relativt ovanliga i fall av försök till våldtäkt och att domstolarna sällan diskuterar de närmare omständigheterna kring förhörs- konfrontationerna i domskälen. Det konstateras att hovrätterna är mer sparsamma med att diskutera förhörskonfrontationerna jämfört med tingsrätterna. Uppsatsen konstaterar vidare att förhörskonfrontationer och hanteringen av dessa är nära relaterade till människans minnesfunktioner och minnesprocess. Det krävs därför kunskap kring dessa aspekter i domstolarna samt bland de personer som genomför förhörskonfrontationer. Detta framför allt för att värdet av konfrontationerna i en bevisrättslig kontext ska höjas. I anslutning till detta poängteras dock att det inte går att garantera korrekta identifikationsuppgifter genom förhörskonfrontationer eftersom människans minnesfunktioner är för komplexa. Detta hindrar dock inte att arbetet med förhörskonfrontationer kan förbättras och utvecklas ännu mer. Uppsatsen framhåller i denna del att det finns mycket på området som kan förbättras, inte minst vad gäller domstolarnas sätt att formulera sina domskäl. Detta är särskilt viktigt eftersom domskälen är det enda material som finns för att studera domstolarnas motiveringar. I uppsatsens rättsfallsanalys identifieras ett antal tendenser bland rättsfallen. Bl.a. diskuteras bevisläget i övrigt, omständigheterna vid genomförandet av förhörs- konfrontationer samt målsägandes självuppskattade säkerhet. Uppsatsen konstaterar att vissa av tendenserna är oroväckande medan vissa av dem är bra. Uppsatsen konstaterar slutligen att det i fråga om förhörskonfrontationer måste finnas en viss acceptans för felaktigheter. Det hänger ihop med beviskravet i Sverige och att det är omöjligt att skapa fullständig visshet om alla omständigheter vid ett brott. Ett sådant krav skulle begränsa möjligheterna till lagföring och hämma brottsbekämpningens genomslag. Riskavvägningen får avgöras av domstolarna i bevisvärderingen samtidigt som kunskapsutvecklingen på området får bidra till att belysa de risker som finns med förhörskonfrontationerna.