Hemmasittare är ett relativt nytt fenomen i Sverige och syftar till barn och ungdomar som av olika skäl inte går i skolan. Detta är ofta relaterat till psykiskt dåligt mående såsom oro, ångest och depression och oftast känner föräldrar eller vårdnadshavare till skolfrånvaron. Hemmasittare isolerar sig ofta i hemmet och tappar därmed kontakten med vänner och skolkamrater. Anledningen till skolfrånvaron är inte brist på motivation utan snarare en oförmåga att ta sig till skolan av olika orsaker. Studien syfte är att uppmärksamma de hemmasittande ungdomarnas syn på sig själva och sin situation samt hur situationen upplevs av närstående och yrkesprofessionella. Det insamlade empiriska materialet består av texter från semistrukturerade ansikte-mot-ansikte intervjuer med två hemmasittande ungdomar, två närstående och sex stycken yrkesprofessionella, varav ett studiebesök. För att implementera studiens syfte, tillämpades en kvalitativ fenomenologisk metodansats. Fenomenologin fokuserar på hur världen levs, upplevs och beskrivs av människor. Vidare belyser studien den brist på kunskap om fenomenet som råder i skola och samhälle och den avsaknaden av tidigare forskning med utgångspunkt i hemmasittarens egna upplevda livsvärld. Materialet har analyserats utifrån ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv där fokus ligger på den sociala interaktionen och individens tolkande av denna interaktion. Resultatet påvisar att hemmasittarproblematiken kan leda till en stigmatiserad självbild i skolans kontext och att det råder en konsensus bland respondenterna att hemmasittare vill gå i skolan, med andra ord är skolfrånvaron ofrivillig.