Syfte och frågeställningar Huvudsyftet med denna studie var att se om ett vertikalhopp eller ett trippelhopp uppvisade större känslighet att identifiera skillnader mellan opererat och icke-opererat ben i jämförelse med ett horisontalhopp hos individer som genomgått främre korsbands(ACL)-rekonstruktion. Studien syftade även till att undersöka om individens kön påverkade resultatet och om prestationen på de olika hoppen hade ett samband med isokinetisk benstyrka respektive det knäspecifika instrumentet KOOS, The Knee injury and Osteoarthritis Outcome Score. Metod 17 försökspersoner, 9 män och 8 kvinnor (medelålder 28 år) deltog i studien. De hade alla genomgått primär unilateral ACL-rekonstruktion i genomsnitt 7 månader tidigare. Vid ett och samma mättillfälle utfördes ett isokinetiskt styrketest samt tre funktionella hopp: vertikalhopp (”Jump and Reach”), trippelhopp samt horisontalhopp. KOOS fylldes i av försökspersonerna runt samma tidpunkt (nätbaserat frågeformulär för utvärdering av patientens upplevelse av sitt knä och knärelaterade besvär). Resultat Vertikalhoppet uppvisade en högre sensitivitet i jämförelse med horisontalhoppet vid test 7 månader efter ACL-rekonstruktion. Gällande de absoluta värdena (opererat ben) uppvisade både vertikalhoppet som trippelhoppet ett statistiskt samband med explosiv quadricepsstyrka (240grader/sekund), r=0,75 respektive r=0,73. Inget samband kunde ses mellan hopp och resultatet på KOOS. Inga könsskillnader hittades. Slutsats Resultaten visar att vertikalhoppet är ett mer sensitivt test för att identifiera funktionella nedsättningar i ACL-rekonstruerat knä i jämförelse med horisontalhoppet som ofta används som ”gold standard” i forskning och i den kliniska vardagen. En enkel och billig testmetod för vertikalhoppet, ”Jump and Reach” som användes i denna studie visar liknande resultat på sensitiviteten i jämförelse med datoriserade mätmetoder som är dyra och ofta inte tillgängliga i sjukgymnastens kliniska vardag.

Introduktion: Ländryggssmärta är en av de diagnoser folk söker mest vård för i västvärlden och cirka 80% av alla vuxna kommer någon gång i livet drabbas av det. Primära orsaken är icke-specifik, det vill säga, att man inte vet vad som ligger bakom. Tidigare elektromyografi studier har visat att personer med icke-specifik ländryggssmärta kan utveckla förändrade muskelaktiveringsmönster för bålmuskulaturen. Till skillnad mot tidigare studier riktar denna sig till vardagliga aktiviteter där forskning i nuvarande läge lider brist Syfte: Syftet med studien var att undersöka aktiveringsmönster av bålmuskulaturen med hjälp av yt-EMG bland studenter vid utförande av funktionella aktiviteter. Metod: Två deltagare delades in i två grupper, en med icke specifik ländryggssmärta och en utan symtom. Tre funktionella tester utfördes med yt-EMG mätning av muskelaktivitet i bålen vid ett tillfälle. EMG amplituden beräknades med root mean square (RMS). Deltagarna fick skatta sin smärta på visual analogue scale (VAS) samt värdera sin upplevda funktion med Oswestry disability index (ODI). Resultat: Större muskelaktivering i erector spinae (ES) hos deltagaren med besvär jämfört med deltagaren utan besvär. Aktiveringsgraden hos lumbala multifidus (LMF) hade deltagaren utan besvär en större aktivering jämfört med deltagaren med besvär. Deltagaren med besvär hade 2-5 gånger större aktivering i främre bålmuskulatur i alla tester. Konklusion: Då studien är en pilot-studie med begränsat antal deltagare ses resultaten som preliminära indikationer. Framtida större studier kan ge svar på om och på vilket sätt neuromuskulära kontrollen påverkas vid vardagliga aktiviteter, dock är resultaten i studien i stora drag överensstämmande med tidigare studier.