Syfte och frågeställningar Huvudsyftet med denna studie var att se om ett vertikalhopp eller ett trippelhopp uppvisade större känslighet att identifiera skillnader mellan opererat och icke-opererat ben i jämförelse med ett horisontalhopp hos individer som genomgått främre korsbands(ACL)-rekonstruktion. Studien syftade även till att undersöka om individens kön påverkade resultatet och om prestationen på de olika hoppen hade ett samband med isokinetisk benstyrka respektive det knäspecifika instrumentet KOOS, The Knee injury and Osteoarthritis Outcome Score. Metod 17 försökspersoner, 9 män och 8 kvinnor (medelålder 28 år) deltog i studien. De hade alla genomgått primär unilateral ACL-rekonstruktion i genomsnitt 7 månader tidigare. Vid ett och samma mättillfälle utfördes ett isokinetiskt styrketest samt tre funktionella hopp: vertikalhopp (”Jump and Reach”), trippelhopp samt horisontalhopp. KOOS fylldes i av försökspersonerna runt samma tidpunkt (nätbaserat frågeformulär för utvärdering av patientens upplevelse av sitt knä och knärelaterade besvär). Resultat Vertikalhoppet uppvisade en högre sensitivitet i jämförelse med horisontalhoppet vid test 7 månader efter ACL-rekonstruktion. Gällande de absoluta värdena (opererat ben) uppvisade både vertikalhoppet som trippelhoppet ett statistiskt samband med explosiv quadricepsstyrka (240grader/sekund), r=0,75 respektive r=0,73. Inget samband kunde ses mellan hopp och resultatet på KOOS. Inga könsskillnader hittades. Slutsats Resultaten visar att vertikalhoppet är ett mer sensitivt test för att identifiera funktionella nedsättningar i ACL-rekonstruerat knä i jämförelse med horisontalhoppet som ofta används som ”gold standard” i forskning och i den kliniska vardagen. En enkel och billig testmetod för vertikalhoppet, ”Jump and Reach” som användes i denna studie visar liknande resultat på sensitiviteten i jämförelse med datoriserade mätmetoder som är dyra och ofta inte tillgängliga i sjukgymnastens kliniska vardag.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka hur stretching i olika former akut påverkar hopphöjd. Vilken akut påverkan har statisk stretching på hopphöjd? Vilken akut påverkan har dynamisk stretching på hopphöjd? Vilka skillnader i hopprestation finns när det gäller den akuta effekten efter statisk och dynamisk stretching? Metod Studien var kvantitativ med en experimentell forskningsdesign och bestod av tre testtillfällen. Bekvämlighetsurval tillämpades och begränsades till 12 friska fysiskt aktiva kvinnor i åldrarna 18-30 år. Varje testtillfälle innehöll en uppvärmning på ergometercykel, tre vertikalhopp, en stretchingintervention (statisk, dynamisk eller kontroll), en aktiv vila på ergometercykel och ytterligare tre vertikalhopp. Vertikalhoppen (squat jump) utfördes på en kontaktmatta som beräknade den totala hopphöjden. De muskelgrupper som stretchades var gluteus maximus, hamstrings, quadriceps femoris och triceps sure. Tiden för den statiska stretchingen var 4 x 30 sekunder (s.) per muskelgrupp. Den dynamiska stretchingen utfördes med gungande rörelser i 1:1 s. cykler under 30 s. Under kontrolltillfället bedrevs ingen stretching alls. Resultat Testpersonernas medelvärde var 22,7  i ålder och 23,9 i BMI. Medelhöjden på hoppen efter den statiska stretchingen minskade signifikant med 5,4 % (p =0,009). Efter den dynamiska stretchingen sågs ingen skillnad i hopphöjd. Ingen skillnad sågs heller i jämförelsen mellan den statiska och den dynamiska stretchingen. Slutsats Resultaten visade att statisk stretching med en total tid på två minuter inte bör utföras innan en maximal hopprestation. Att stretcha dynamiskt hade ingen påverkan på hopprestationen.

Introduktion: Den vertikala hoppförmågan är viktigt för prestationen inom många idrotter. Att använda sig utav komplexträning som benböj och vertikala upphopp har i tidigare forskning visats ge signifikant förbättrad kraftutveckling. Post-Activation Potentiation (PAP) är ett fysiologiskt fenomen som ökar muskelspänningen och kraftutvecklingen i de arbetande musklerna, vilket kan implementeras under komplexträning. Syftet med studien var att undersöka om idrottare inom basket, fotboll, handboll och volleyboll får en gynnsam ökning på Countermovement jump with arm swing (CMJa) om de genomför benböj med en belastning på 50% och 80% av deras estimerade eller faktiskt uppmätta 1 repetition maximum (RM) innan test av CMJa. Metod: 9 män och 2 kvinnor, ålder 20.6±3.3, 181.4±7.4 cm, vikt, 76.9±12.6 kg, deltog där samtliga deltagare var aktiva inom någon av idrotterna basket, fotboll och handboll. Testdeltagarna utförde två set tunga benböj följt av fem set CMJa på en infraröd sensor. Resultat: Resultatet visade ingen signifikant förbättring över tid i hopphöjd hos aktiva bollidrottare (p=0.98). Slutsats: Resultatet tyder på att användandet av PAP med tunga benböj inte leda till förbättrad prestation på hopphöjden vid genomförande av CMJa hos bollidrottare. Resultatet i den här studien stödjer inte tidigare forskningsresultat om att det finns en positiv skillnad på hopphöjd efter tunga benböj över tid. / Introduction: The vertical jump ability is essential for performance in many sports. The use of complex training has in previous research been shown to provide significantly improved power development. Post-Activation Potentiation (PAP) is a physical phenomenon that increases muscle tension and the force development of the working muscles which can be implemented in complex training. The purpose of this study was to investigate whether athletes in basketball, football, handball and volleyball will have a favorable increase in Countermovement jump with arm swing (CMJa) if they perform heavier squats with a load of 50% and 80% of their estimated or measured 1 repeat maximum (RM) before CMJa. Method: 9 men and 2 women, age 20.6±3.3 years, height 181.4±7.4 cm, 76.9±12.6 kg body mass participated in the study. All participants were active in one of the sports basket, football, handball or volleyball. The participants performed two set of squats followed by five set of two repetition CMJas with a five minutes rest in between. An infrared sensor MuscleLab was used to analyze the jump height. Results: The result showed no significant difference between heavy squats and jump height in CMJa over time (p=0.98). Conclusion: Squats with 50% and 80% of 1RM do not seem to improve jump height performance in CMJ on team sports players. The result in this study does not support the results in previous studies showing a positive effect of heavy squats on maximal jump height.

Bakgrund: Unilateral benträning är ett relativt outforskat område inom träningsvetenskapen. Traditionellt genomförs fysträning för intermittenta idrotter bilateralt, trots att idrottens rörelser sker unilateralt. Det finns många studier som behandlar samband mellan agility och effektutveckling, men få som har undersökt skillnaden mellan unilateral och bilateral effektutveckling sett till agility. Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka om unilateral effektutveckling har en starkare korrelation med agility än vad bilateral effektutveckling och agility har hos kvinnliga fotbollsspelare i division 2. Metod: Kvinnliga fotbollsspelare (n=13, ålder 23 ± 4 år) utförde vertikalhopp med tilläggsbelastning på båda benen, vänster ben och höger ben på 20 kg, 30 kg, 40 kg samt för båda benen på 50 kg och T-test och Pro agility test. Effektutveckling i förhållande till kroppsvikten på båda benen (PBbw), vänster ben (PVbw) och höger ben (PHbw) analyserades och korrelerades sedan mot T-test (Ttest) och Pro agility test (Proagility). Resultat: Signifikanta korrelationer hittades mellan agility och både vänster unilateral (PVbw-Ttest, r = -0,578) och bilateral (PBbw-Ttest, r = -0,741; PBbw-Proagility, r = -0,555) effektutveckling, där korrelationen bilateralt var starkast. Ingen signifikant korrelation hittades mellan höger ben och agility. Konklusion: Bilateral effektutveckling hade en starkare korrelation med agility än vad unilateral effektutveckling och agility hade hos kvinnliga fotbollsspelare i division 2. / Background: Unilateral training is considered to be a new field of interest within the science of sports. Traditionally most of the strength and conditioning training is performed bilaterally even though the majority of motions in sports are carried out unilaterally. Previous studies have examined the correlations between agility and power output but few of them investigated the difference between unilateral and bilateral power output and agility. Objective: The aim of this study was to examine whether the correlation between unilateral power output and agility is stronger than the correlation between bilateral power output and agility in female division 2 soccer players. Method: Female soccer players (n=13, age 23 ± 4 years) performed loaded counter movement jumps with 20 kg, 30 kg and 40 kg for both legs, left leg and right leg and with 50 kg for both legs and T-test and Pro agility test. Power output, in relation to body weight for both legs (PBbw), left leg (PVbw) and right leg (PHbw) was analyzed and correlated against T-test (Ttest) and Pro agility test (Proagility). Results: Significant correlations were found between agility and both left unilateral (PVbw-Ttest, r = -0,578) and bilateral (PBbw-Ttest, r = -0,741; PBbw-Proagility, r = -0,555) power output, where the bilateral correlation was the strongest. No significant correlation was found between the right leg and agility. Conclusion: Bilateral power output had a stronger correlation with agility than unilateral power output and agility in female division 2 soccer players.

BAKGRUND: Ishockey är en stor idrott med över 80000 aktiva spelare i Sverige. SYFTE: Syftet med denna studie var att fastställa huruvida det finns korrelation mellan tester rekommenderade av Svenska Ishockeyförbundet och prestationsförmåga på is. Vidare skulle testresultaten ställas i relation till antropometriska värden. METOD: Studiepopulationen rekryterades från hockeylag i division I. Testerna 1RM knäböj, stående längdhopp samt sergants jump utfördes enligt Svenska Ishockeyförbundets rekommenderade förfarande. Prestationsförmåga på is mättes genom 17 m sprintlopp. Korrelationen mellan testerna och prestation på is beräknades med pearsons korrelationskoeffecient. P<0.05 betraktades som signifikant. RESULTAT: Totalt rekryterades 34 ishockeyspelare från division 1 (100 % män, medel ± SD: ålder 22,7 ±2.24 år; vikt 85,3 ±6,4 kg; längd 182 ±6 cm). Av utförda tester var det endast 1RM knäböj/kroppsvikt-ratiot som med statistisk signifikans visades korrelera med prestationsförmågan på is (r=0,389, p=0,049). Övriga tester uppvisade ingen statistisk signifikans. SLUTSATS: Studiens resultat pekar mot att det finns en svag statistiskt signifikant korrelation mellan 1RM knäböj/kroppsvikt-ratio och sprintförmåga på is. Knäböj/kroppsvikt-ratiot svarar dock endast för en liten del av prestationsförmågan på is, varvid knäböjens starka position som grundövning utanför isen bör ifrågasättas. / BACKGROUND: Ice hockey is a large sport with over 80000 active players in Sweden. PURPOSE: The aim of this study was to determine whether there are correlations between tests recommended by the Swedish Ice Hockey Federation and on-ice performance. The results were also to be examined in relation to antropometric values. METHOD: The studypopulation was recruited from Swedish tier-III teams. The 1RM squat, standing long jump sand sergants jump were performed as described by the Swedish Ice Hockey Federations guidelines. On-ice performance was measured by a 17m sprint. The correlation between off- and on-ice tests were calculated using pearsons correlation coefficient. Statistical significance was set to P<0.05. RESULTS: Thirtyfour male ice hockey players from Swedish tier-III were recruited for the study (100% men, mean ± SD: age 22,7 ±2.24 years; weight 85,3 ±6,4 kg; length 182 ±6 cm). Out of the performed tests only 1RM squat/bodywight-ratio showed a statistical significant correlation to on-ice performance (r=0,389, p=0,049). The other tests did not show statistical significance. CONCLUSION: The results points towards a weak statistical significant correlation between 1RM squat/bodywight-ratio and on-ice sprinting ability. The 1RM squat/bodyweight-ratio however explained a small portion of on-ice performance, hence the squats strong position as basic exercise off-ice should be questioned.

Bakgrund: Att kunna producera en stor mängd kraft för att förflytta sig inom idrotter anses vara en viktig komponent för att uppnå en hög sprintprestation på elitnivå i fotboll. Den vertikala hoppförmågan är ett vanligt förekommande test för att bedöma kraften i nedre extremiteten. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka korrelationen mellan styrkan i den nedre extremiteten, explosivitet och sprinthastighet hos kvinnliga fotbollsspelare. Metod: 21 kvinnliga fotbollsspelare, 19±5.1 ålder, 165.5±5.0 cm och 58.4±12.87 kg, utförde ett test av maximal styrka i form av 1 repetition maximum (1RM) i knäböj, följt av ett vertikalhopp och ett 30 m sprint test. Resultat: Resultatet visade ingen signifikant korrelation mellan styrka och sprint (r = 0.114; p = 0.062), dock en måttlig signifikant korrelation mellan explosivitet och sprint (r=-0.446; p=0.0042). Slutsats: Explosivitet visade på en högre korrelation vid sprintprestation än maximal styrka i knäböj. Detta resultat indikerar på att ett vertikalhopp har ett större samband vid sprintprestation än vad maximal styrka i knäböj har.

Introduktion: Efter en korsbandsskada är det av vikt att utvärdera knäfunktionen och följa hur den förändras över tid. Det görs oftast med skattningsformulär, som Lysholm knee score, och fysiska tester. Idag saknas det forskning om validiteten för Lysholm knee score lång tid efter skada. Syftet med studien var att undersöka mätegenskaper för Lysholm knee score vid test av knäfunktion 20 år efter främre korsbandsskada. Metod: Undersökningen gjordes på insamlad data från 70 personer som drabbats av korsbandsskada för mer än 20 år sedan (23±2 år). Materialet var mätt vid tre olika tillfällen, vilket var 2 år, 6-10 år samt 20 år efter skada och bestod av Lysholm knee score, KOOS, KT1000, one leg hop, vertical jump och the side hop test. I studien analyserades begreppsvaliditet, samtidig validitet, prediktiv validitet samt förändring över tid. Pearson’s test användes för test av korrelation, en enkel linjär regression för att undersöka prediktiv validitet och reapeted ANOVA för förändring över tid. Resultat: Resultatet visade att begreppsvaliditeten hade obetydlig korrelation mellan Lysholm knee score och de funktionella knätesterna. Den samtidiga validiteten visade på en stark korrelation för KOOS-symtom och en svag korrelation för KOOS-smärta. Den prediktiva validiteten visade att variationen av Lysholm 20 år senare till viss del kan förklaras av skattningen av Lysholm 2 år efter skadan vilket visade på att den har en prediktiv förmåga. Vid undersökning av förändring över tid av Lysholm knee score visade resultatet att funktionen förändrades till det bättre mellan första och andra mättillfället (p=1.06), medan det försämrades fram till det tredje mättillfället (p<0.001). Konklusion: Lysholm knee score är ett formulär som fångar upp förändring över tid och som till viss del kan predicera hur man skattar den upplevda knäfunktionen över en längre tid. I praktiken bör det användas med flera knäfunktionstester för det ska täcka flera dimensioner av knäfunktion.

Syftet med denna studie var att analysera vilken del av försäsongsträningens två cykler som påverkade styrka och explosivitet i nedre extremitet, accelerationsförmåga, agility och anaerob uthållighet genom att sammanställa dessa egenskaper hos kvinnliga elitfotbollsspelare, för att därefter kunna utvärdera om försäsongsträningen förbättrade dessa egenskaper. Tester som kunnat påvisa viktiga och avgörande fysiska kvalitéer hos elitfotbollsspelarevaldes ut och dessa genomfördes vid tre tillfällen; före, under och efter försäsongsträningen. Testerna var; knäböj, vertikalhopp, 15 m sprint, T-test och YO-YO Intermittent Återhämtningstest (YO-YO IÅ).Studien innefattade 24 damfotbollsspelare på elitnivå från alla spelarpositioner. Till den andra testomgången observerades en signifikant förbättring av styrka, agility och anaerob uthållighet. Vid de andra testerna observerades ingen skillnad. Första delen av försäsongsträningen utvecklade till viss del spelarna åt rätt håll genom en förbättring av styrkan i nedre extremiteten. Den signifikanta förbättringen i agility och anaerob uthållighet kom lite för tidigt, det vill säga under den första cykeln avförsäsongsträningen, vilket hade varit mer önskvärt efter den andra cykeln. Detta innebär attandra viktiga egenskaper kan ha försummats. / The purpose of this study was to analyze which part of the pre-season trainings two cycles that affected strength and power in lower extremities, acceleration, agility and anaerobic endurance by compiling these abilities of a female elite soccer player team, and then evaluate whether the pre-season training improved these abilities. Tests that could prove important and crucial physical qualities in elite soccer players were selected and then performed on three occasions; before, during and after the pre-seasontraining. The selected tests were; squat, vertical jump, 15 m sprint, T-test and YO-YO Intermittent Recovery Test (YO-YO IR). The study included 24 female elite soccer playersfrom all playing positions. A significant improvement in strength, agility and anaerobic endurance were measured in the second test round. In the other tests there were no difference observed. The first cycle of the pre-season training partly developed the players in the right direction, which the significant improvement in strength revealed. The significant improvement in the agility and anaerobic endurance occurred a little too early, it would have been more beneficial after the second cycle. This means that other important qualities might have been neglected.

Abstract Introduction In order to evaluate aerobic, power and strength abilities coaches typically has performed all the physical tests at the same testing session. Today there is a lack of instruments tested for reliability in that kind of setting. Aim The purpose of this study was to investigate intra-session reliability for countermovement jump (CMJ) and Isometric Midthigh Pull (IMTP) after a fatiguing cycle-ergometer VO2-maxtest. Method: A quantitative, descriptive, cross-sectional study design where 25 Swedish elite athletes, 11 women (age 26.9 ± 8.3 year, weight 63.3 ± 7.4 kg, length 169.8 ± 7.4 cm and BMI 21.9 ± 1.4) and 14 men (age 23.4 ± 2.9 year, weight 77.9 ± 12.4 kg, length 179.0 ± 8.3 cm and BMI 24.2 ± 2.0), from different sports were recruited through a stratified comfort selection from the initial survey study within the project: Relative Energy Deficit in Swedish Athletes (the REI-project). The study-participants performed physical testing in one test session, the test-protocol consisted of a incremental VO2-max cycle-ergometer test to fatigue followed by 3 attempts CMJ and 3 attempts IMTP. Results The relative reliability was excellent for both CMJ and IMTP (Intraclass correlation (ICC) 0,948 and 0,983 respectively), not surprisingly due to the heterogeneous population.  The absolute reliability was excellent as well (percentage of typical Error (TE%) 5,84 and 4,02, percentage of coefficient of variation (CV%) 6,81 and 7,63 respectively). Conclusion The CMJ and IMTP are intra-session reliable in measuring jump hight and isometric strength in a state of fatigue. / Abstrakt Introduktion I syfte att utvärdera såväl aerob kapacitet, spänst och styrka utför tränare ofta dessa fysiska tester vid ett och samma testtillfälle. Idag saknas det testinstrument som reliabilitetstestats i en sådan kontext.Syfte Avsikten med denna studie var att undersöka intra-session reliabiliteten i Countermovement Jump (CMJ) och Isometriskt Mid Thigh Pull (IMTP) utförda efter ett utmattande cykelergometertest för VO2-max. Metod En kvantitativ, deskriptiv, tvärsnittsstudie valdes där 25 svenska elitidrottare, 11 kvinnor (ålder 26.9 ± 8.3 år, vikt 63.3 ± 7.4 kg, längd 169.8 ± 7.4 cm and BMI 21.9 ± 1.4) och 14 män (ålder 23.4 ± 2.9 år, vikt 77.9 ± 12.4 kg, längd 179.0 ± 8.3 cm and BMI 24.2 ± 2.0), inom olika idrotter rekryterades genom ett stratifierat bekvämlighetsurval från projektet Relativ energibrist i svensk idrott (REI-projektet) initiala enkätstudie. Forskningspersonerna utförde fysiska tester vid ett tillfälle, testprotokollet bestod av ett stegrat VO2-max cykelergometertest till utmattning följt av 3 maximala försök CMJ och 3 maximala försök IMTP. Resultat Relativ reliabilitet visades utmärkt för både CMJ och IMTP (intraclass correlation (ICC) 0,948 respektive 0,983), vilket inte var förvånande med tanke på den heterogena populationen. Absolut reliabilitet visades även den vara utmärkt (typfel uttryckt i procent (TE%) 5,84 respektive 4,02 och variationskoefficient uttryckt i procent (CV%) 6,81 respektive 7,63). Slutsats CMJ och IMTP är reliabla testinstrument, intra-session, för mätning av hopphöjd och isometrisk styrka i ett utmattat tillstånd. / Projekt: Relativ energibrist i svensk idrott (REI-projektet)