Introduktion: Stabilitet i knäleden bedöms ofta genom funktionella hopptester tillsammans med teknisk utrustning. Ett problem med de funktionella tester som används är brist på standardisering. Syfte: Syftet med denna studie var att med hjälp av rörelsesensorer utvärdera reliabilitet och validitet av Norells ACL jumptest för att mäta dynamisk stabilitet i knäleden hos unga friska personer. Metod: Sju unga friska män fick uföra Norells ACL jumptest, Drop jump och One-leg hop for distance vid två testtillfällen. Rörelsedata från första kontakt med marken analyserades. Reliabiliteten utvärderades genom test-återtest och samtidig validitet genom att procentuell differens mellan resultaten från Norells ACL jumptest och Drop jump respektive One-leg hop for distance räknades ut. Deltagarna fick även fylla i självuppskattningsformulären KOOS och IPAQ. Resultat: Det fanns en stor spridning i deltagarnas medianvärde gällande både bakåt-framåt- och sidledsacceleration vid test-återtest. Även stor spridning uppmättes i jämförelsen av de tre testerna. Det fanns inget samband mellan ökad stabilitet och dominant ben. Inget samband mellan resultatet på hopptesterna och självskattning av KOOS och IPAQ kunde påvisas. Slutsats:Reliabilitet och samtidig validitet av Norells ACL jumptest värderas som låg i denna studie. Inget samband mellan självupplevd knästabilitet och den stabilitet som uppmätts med RS kunde påvisas. Det kunde heller inte påvisas ett samband mellan dominant ben och en ökad knästabilitet. Norells ACL jumptest verkar dock vara ett likvärdigt funktionellt test jämfört med Drop jump och One-leg hop for distance gällande mätning av dynamisk stabilitet i knä enligt denna studie.

Introduktion: Tidigare studier har visat på att knäledens stabilitet under statiska förhållanden inte stämmer överens med stabilitet vid funktionella tester. Rörelsesensorer har förmågan att via funktionella tester mäta den dynamiska stabiliteten i knäleden, något som på sikt kan ge fysioterapeuter ett smidigt och lättanvänt verktyg i att upptäcka nedsatt dynamisk stabilitet.  Syfte: Vilka skillnader ett objektivt mätinstrument kan uppmäta på ett skadat och icke-skadat knä avseende dynamisk knästabilitet vid enbenshopp, samt att analysera samband mellan olika mätmetoder som undersöker knästabilitet.  Metod: För att jämföra knäskadade unga mäns (n=6) knästabilitet i det skadade benet med det icke skadade benet genomfördes ett enbenshopp som ställer krav på den dynamiska stabiliteten. Rörelsesensorer användes för att detekterade olika variabler som vinklar och acceleration. Data samlades in från självskattningsformulär, manuella stabilitetstester och testledarnas visuella bedömning.  Resultat: Skadat knä uppvisade delvis tecken på bristande knästabilitet i form av lägre knävinkel vid landning. Högre sidoacceleration var vanligare i friskt knä. Självskattningsformulären KOOS och IPAQ stämde mestadels inte överens med den data uppmät med ett objektivt mätinstrument. Den visuella bedömningen har en del likheter med den insamlade datan. Slutsats: Det objektiva mätinstrumentet kunde delvis detektera skillnader mellan skadat och friskt knä, vilket detekterades i knävinkel vid landning. I sidosacceleration hade det friska knät en högre acceleration, något som var svårt att förklara. Ett relativt starkt samband mellan det objektiva mätinstrumentet och visuell bedömning kunde ses. Framtida forskning behöver fastställa det använda mätinstrumentets användbarhet.

Introduktion En främre korsbandsskada (ACL-skada) är en allvarlig knäskada som drabbar många idrottare varje år. Den leder ofta till långa rehabiliteringar och försämrad funktion i knät. Även förändrade rörelsestrategier förekommer. Strategierna kan till viss del kan förklaras av rörelserädsla och att minska belastningen för eventuell smärta i knäleden. Inga tidigare studier har gjorts på andra landningen vid ett Unanticipated diagonal hop. Syftet med denna studie var att jämföra skillnader i kinematik vid lateralt och medialt Unanticipated diagonal hop mellan ACL skadat och icke skadat ben. Sekundärt syfte var att undersöka hur vinklar i leder korrelerar med varandra. Metod Studiedeltagarna bestod av 26 personer med rekonstruerat ACL. Sex män och 20 kvinnor i åldrarna 17-34 (24,4 år) deltog. Datan bestod av kinematik från knäled, fotled, höftled och bål vid andra landningen av Unanticipated diagonal hop. Rörelserna registrerades med ett 3D-motion capture system. Programvarorna Qualisys Track Manager och Visual3D användes vid insamling och analys av kinematikdatan. Resultat Studien visade ett fåtal signifikanta skillnader mellan skadat och icke skadat ben. Deltagarna hade signifikant mer supination på det skadade benet vid initial contact (p=0,043) och vid max valgus (p=0,009) för lateralt hopp. Det var även signifikant mer höftflexion under landning (p=0,007) för medialt hopp och utåtrotation i knät under landning (p=0,034) för lateralt hopp. Studien visade även en signifikant korrelation mellan maximal höftflexion och knäflexion under landning både medialt (r=0,614, p=0,001) och lateralt (r=0,651 p=0,001). Konklusion: Studien visade att förändrade rörelsestrategier används även vid landningen efter en skarp riktningsförändring och bör därför tränas på i rehabilitering inför återgång till idrott. Vidare krävs mer forskning för att tydligare se förändrade rörelsestrategier efter ACL-skada och öka förståelsen kring dem.

Förmågan att generera kraft kan korrelera med individens prestationsförmåga i idrotter, sprint- och hoppträning kan gynna prestationsförmågan inom vissa idrotter. Syftet med denna studie var att undersöka huruvida det fanns korrelation mellan prestation i 5RM knäböj med skivstång och enbenslängdhopp. Vidare undersöktes även hur 5RM relaterat till kroppsvikt påverkade hopplängd, skillnader mellan män och kvinnor och skillnad i hopplängd mellan dominant och ickedominant ben. Totalt 37 motionärer rekryterades, 15 kvinnor och 22 män (35 ± 11 år), alla var erfarna av knäböj med skivstång. Deltagarna fick efter uppvärmning utföra en maxprestation i horisontella enbenshopp, vila 8 minuter och hitta sitt 5 RM i knäböj. Resultatet visade på svag positiv, statistiskt signifikant korrelation mellan hopplängd och muskelstyrka mätt i 5 RM knäböj (r= 0,4 p<0,05), samt svag icke signifikant korrelation (r= 0,21, p>0,05) då hänsyn till kroppsvikt togs.  Män hoppade 310,2 ± 39,6 cm vilket var signifikant (p<0,05) längre än kvinnor som hoppade 266,3 ± 47,3 cm, mellan dominant och ickedominant ben visades ingen signifikant skillnad i hopplängd. Resultaten visade på ett signifikant svagt samband mellan 5 RM knäböjtest och enbenstest för hoppförmåga. Resultaten kan tolkas som att testen mäter olika fysiska förmågor dock har muskelstyrkan betydande inverkan på hoppförmågan. / The performance in sports may be determined by the ability to generate power. Sprinting and jumping in training can be beneficial to the athletes´ ability to perform explosive type of sports. The aim of this study was to examine the relationship between single leg hop for distance and a) back squat strength, 5 Repetition Maximum and b) back squat 5 Repetition Maximum correlated to body weight. A secondary aim was to examine the hop performance of dominant and non-dominant leg between males and females. 37 recreational individuals participated in the study, 15 women and 22 men (35 ±11years), all subjects were used to squatting. After warm up, the subjects were told to make a single leg hop for max distance, (3 tries) rest 8 minutes before squatting up to a 5 RM back squat.  The results showed that there was a positive correlation between total jump length (right + left leg) and 5 RM max weight (r= 0,4 p<0,05) and a significant difference in total jump length between males and females (p<0,05) but no difference in jump length between dominant and non-dominant leg between the subjects. Participants´ familiarity of jumping activities may have influence the outcome of this study.

Introduktion: Efter en korsbandsskada är det av vikt att utvärdera knäfunktionen och följa hur den förändras över tid. Det görs oftast med skattningsformulär, som Lysholm knee score, och fysiska tester. Idag saknas det forskning om validiteten för Lysholm knee score lång tid efter skada. Syftet med studien var att undersöka mätegenskaper för Lysholm knee score vid test av knäfunktion 20 år efter främre korsbandsskada. Metod: Undersökningen gjordes på insamlad data från 70 personer som drabbats av korsbandsskada för mer än 20 år sedan (23±2 år). Materialet var mätt vid tre olika tillfällen, vilket var 2 år, 6-10 år samt 20 år efter skada och bestod av Lysholm knee score, KOOS, KT1000, one leg hop, vertical jump och the side hop test. I studien analyserades begreppsvaliditet, samtidig validitet, prediktiv validitet samt förändring över tid. Pearson’s test användes för test av korrelation, en enkel linjär regression för att undersöka prediktiv validitet och reapeted ANOVA för förändring över tid. Resultat: Resultatet visade att begreppsvaliditeten hade obetydlig korrelation mellan Lysholm knee score och de funktionella knätesterna. Den samtidiga validiteten visade på en stark korrelation för KOOS-symtom och en svag korrelation för KOOS-smärta. Den prediktiva validiteten visade att variationen av Lysholm 20 år senare till viss del kan förklaras av skattningen av Lysholm 2 år efter skadan vilket visade på att den har en prediktiv förmåga. Vid undersökning av förändring över tid av Lysholm knee score visade resultatet att funktionen förändrades till det bättre mellan första och andra mättillfället (p=1.06), medan det försämrades fram till det tredje mättillfället (p<0.001). Konklusion: Lysholm knee score är ett formulär som fångar upp förändring över tid och som till viss del kan predicera hur man skattar den upplevda knäfunktionen över en längre tid. I praktiken bör det användas med flera knäfunktionstester för det ska täcka flera dimensioner av knäfunktion.