Introduktion: Stabilitet i knäleden bedöms ofta genom funktionella hopptester tillsammans med teknisk utrustning. Ett problem med de funktionella tester som används är brist på standardisering. Syfte: Syftet med denna studie var att med hjälp av rörelsesensorer utvärdera reliabilitet och validitet av Norells ACL jumptest för att mäta dynamisk stabilitet i knäleden hos unga friska personer. Metod: Sju unga friska män fick uföra Norells ACL jumptest, Drop jump och One-leg hop for distance vid två testtillfällen. Rörelsedata från första kontakt med marken analyserades. Reliabiliteten utvärderades genom test-återtest och samtidig validitet genom att procentuell differens mellan resultaten från Norells ACL jumptest och Drop jump respektive One-leg hop for distance räknades ut. Deltagarna fick även fylla i självuppskattningsformulären KOOS och IPAQ. Resultat: Det fanns en stor spridning i deltagarnas medianvärde gällande både bakåt-framåt- och sidledsacceleration vid test-återtest. Även stor spridning uppmättes i jämförelsen av de tre testerna. Det fanns inget samband mellan ökad stabilitet och dominant ben. Inget samband mellan resultatet på hopptesterna och självskattning av KOOS och IPAQ kunde påvisas. Slutsats:Reliabilitet och samtidig validitet av Norells ACL jumptest värderas som låg i denna studie. Inget samband mellan självupplevd knästabilitet och den stabilitet som uppmätts med RS kunde påvisas. Det kunde heller inte påvisas ett samband mellan dominant ben och en ökad knästabilitet. Norells ACL jumptest verkar dock vara ett likvärdigt funktionellt test jämfört med Drop jump och One-leg hop for distance gällande mätning av dynamisk stabilitet i knä enligt denna studie.

Introduktion: Tidigare studier har visat på att knäledens stabilitet under statiska förhållanden inte stämmer överens med stabilitet vid funktionella tester. Rörelsesensorer har förmågan att via funktionella tester mäta den dynamiska stabiliteten i knäleden, något som på sikt kan ge fysioterapeuter ett smidigt och lättanvänt verktyg i att upptäcka nedsatt dynamisk stabilitet.  Syfte: Vilka skillnader ett objektivt mätinstrument kan uppmäta på ett skadat och icke-skadat knä avseende dynamisk knästabilitet vid enbenshopp, samt att analysera samband mellan olika mätmetoder som undersöker knästabilitet.  Metod: För att jämföra knäskadade unga mäns (n=6) knästabilitet i det skadade benet med det icke skadade benet genomfördes ett enbenshopp som ställer krav på den dynamiska stabiliteten. Rörelsesensorer användes för att detekterade olika variabler som vinklar och acceleration. Data samlades in från självskattningsformulär, manuella stabilitetstester och testledarnas visuella bedömning.  Resultat: Skadat knä uppvisade delvis tecken på bristande knästabilitet i form av lägre knävinkel vid landning. Högre sidoacceleration var vanligare i friskt knä. Självskattningsformulären KOOS och IPAQ stämde mestadels inte överens med den data uppmät med ett objektivt mätinstrument. Den visuella bedömningen har en del likheter med den insamlade datan. Slutsats: Det objektiva mätinstrumentet kunde delvis detektera skillnader mellan skadat och friskt knä, vilket detekterades i knävinkel vid landning. I sidosacceleration hade det friska knät en högre acceleration, något som var svårt att förklara. Ett relativt starkt samband mellan det objektiva mätinstrumentet och visuell bedömning kunde ses. Framtida forskning behöver fastställa det använda mätinstrumentets användbarhet.