Denna uppsats syftar till att undersöka utbildning och forskning inom fysik- och teknikämnena vid Uppsala universitet mellan åren 1955 och 1975. Här studeras dels växelverkan mellan två olika verksamheter; utbildning och forskning, och dels den lokala utvecklingen av, och gränsdragningsarbetet mellan, två vetenskapliga discipliner; fysik och teknik. Förändringarna tolkas som resultat av interaktion mellan forskning och utbildning å ena sidan, och utbildning och andra samhälleliga arenor å andra. Uppsatsen diskuterar Thomas Gieryns teori om att epistemisk auktoritet hos en vetenskap uppkommer nedströms, i en samhällelig arena utanför forskningen där den uppkom. I uppsatsen drivs tesen att lärogång inte enbart kan räknas som nedströms i relation till forskning utan som uppströms, nedströms och mer därtill. Teknikämnet i Uppsala fick sin epistemiska auktoritet vid inrättandet av universitetsingenjörsutbildningen snarare än i samband med den forskningsverksamhet som följde. Gieryn hävdar också att vetenskap definieras och förstås genom att avgränsas från sådant som det inte är. Fysik och teknik har exempelvis länge ställts mot varandra och jämförts i egenskap av skilda discipliner. Undersökningen visar dock att lärogången i fysik inte entydigt speglade distinkta fysikvetenskapliga områden, utan medvetet inkorporerade övning i både ingenjörskap och undervisning. Den tekniska utbildningen drog å andra sidan nytta av den befintliga lärogången i fysik. Detta utmanade de vetenskapliga gränserna för skolämnena fysik och teknik.