Den här uppsatsen analyserar hur geografiämnets identitet framträder i den svenska gymnasieskolans geografiundervisning i syfte att studera på vilket sätt skolämnet geografi har förändrats över tid. Undersökningens fokus har riktats mot de statliga styrdokument som innehåller skrivningar om skolämnens syften, innehåll och kunskapskrav, nämligen kursplanerna. Det empiriska material som använts för att studera förändringen av skolgeografin är alltså de tre senaste kursplanerna för geografi på gymnasienivå sedan ämnet återintroducerades i och med 1994 års läroplansreformer. För att analysera materialet har jag tagit hjälp av den tidigare forskningens teoretiska utgångspunkter gällande begrepp som didaktik, läroplansteori och geografiska traditioner. Jag har sedan använt mig av en kvalitativ textanalys med diskursiv ansats. Resultaten av studien visar att det skett förändringar men att det dominerande syftet med geografiundervisningen kan kopplas till den samhällsvetenskapliga traditionen av geografi. Jag finner därmed att skolgeografin har en sammanhållen identitet.

Uppsatsens syfte är att undersöka vilken vikt de geografiska traditionerna ges i den nuvarande och i tidigare kursplaner för ämnet geografi samt hur dessa traditioner visar sig hos aktiva SOlärare i grundskolans senare del i deras syn på geografiämnets beståndsdelar. Uppsatsen tar avstamp i en redogörelse för Pattisons fyra geografiska traditioner (den rumsliga, den regionala, den naturgeografiska och människa-natur traditionen) med tillägg av den kritiska traditionen som Graves benämner den. Dessa traditioner ligger till grund för granskningen av nuvarande kursplan och för kursplaner för geografämnet under 1900-talets senare del. De olika traditionernas vikt i förhållande till varandra redovisas genom en tabell som sammanfattar kursplansanalysen. Exempel på resultatet är att Människa-natur traditionen har fått en dominerande del i senare kursplaner samt att den kritiska traditionen tillkommit sedan Lgr 80. Genom intervjuer undersöktes aktiva SO-lärares syn på geografiämnets beståndsdelar. Det empiriska materialet har tolkats utifrån en hermeneutisk ansats. Även om lärarna undervisade i och runtomkring samma centralort blev resultatet att synen skiljer sig från person till person. Dock utmärkte sig vissa traditioner mer än andra. En tradition med stor närvaro var människa-natur traditionen, även den naturgeografiska traditionen var väl representerad i lärarnas syn.