Studien belyser lärar - elevrelationer och har ett relationellt perspektiv. Syftet med studien är att belysa hur lärare och elever på särskolan beskriver lärar-elevrelationer samt vilka likheter och skillnader det finns i beskrivningarna. Den teoretiska utgångspunkten för studien är Aspelins (2018) modell om relationskompetens, där aspekterna kommunikativ kompetens, differentieringskompetens, socio- emotionell kompetens, ett socialt tillvägagångssätt samt ett relationellt tillvägagångssätt, används i den teoretiska tolkningen. Studien är kvalitativ och utgörs av intervjuer med fyra lärare samt sju gymnasieelever i särskolan. I resultatet framkommer att lärarna ser sig ansvariga för relationsskapandet men även eleverna ser ett ansvar i att skapa en bra relation till sina lärare. Elevernas resultat visar att relationskompetensens olika delar kan ses i en lärare som är tydlig, pratar långsamt och visar välvilja med kroppsspråket. Eleverna ser positivt på att läraren är deras vän. Relationskompetensen ses i en lärare som kan balansera mellan humor och allvar i undervisningen, men också i en lärare som väljer bort utskällning för att istället använda verbala eller andra anpassningar.  Lärarintervjuerna visar även på att anpassningar i lärmiljön gynnar lärar- elevrelationen. Vidare ses relationskompetensen i en lärare som använder sitt kroppsspråk och sitt röstläge såväl som ett lågaffektivt bemötande gentemot eleven. Lärarna betonar vikten av ett genuint intresse för eleven, de vill skapa trygghet och inge självförtroende och se varje individ utan att “klumpa ihop dem” utefter deras diagnoser. I lärarintervjuerna framkommer det att det är en utmaning utifrån arbetet med relationer att sätta gränser mellan jobb och privatliv. Grundlärarutbildningen har i liten utsträckning gett lärarna förberedelse i relationsskapande. / The purpose of this study is to shed light on how teachers and students in Compulsory and Upper secondary school for pupils with intellectual disabilities, describe their relationships with each other as well as identifying similarities and differences between these descriptions. The theoretical framework for this study is Aspelin's (2018) model of relational competence. Specifically, the aspects of communicative competence, differentiation competence, socio-emotional competence, a social and a relational approach are used in the analysis process. The study is qualitative and consists of interviews with 4 teachers and 7 pupils in an Upper secondary national program for pupils with intellectual disabilities. The results show that the teachers consider themselves responsible for creating relationships, and the students also take responsibility for creating a good relationship with their teachers. The students' results show that the different parts of the relational competence can be seen in a teacher who speaks clearly, slowly and shows goodwill with their body language. The students are positive towards the teacher being a friend. Relational competence is seen in a teacher who can balance between humor and seriousness in their teaching, and in a teacher, who chooses not to raise their voice to reprimand but instead chooses to use verbal communication or other adaptations.  The teacher interviews show that adaptations in the learning environment benefit the teacher-student relationship. Furthermore, the relational competence is seen in a teacher who uses their body language and voice position as well as a low arousal approach towards the student. The teachers emphasize the importance of a genuine interest in the student, they want to create a feeling of safety towards the student and instill self-confidence within them and see every individual without "lumping them together" according to their diagnoses. The teachers claim that the establishing of positive relationships also poses a challenge in terms of setting boundaries between their professional and private lives. Finally, the teacher education programs had only provided relational competence training to a small extent.