No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Im 10. Jahrhundert befand sich die Gregorianik unter starkem Einfluss des byzantinischen Gesangs, was anhand von musikalischen Formen und Gattungen,exekutiven Techniken, musiktheoretischen Vorstellungen oder aus der Erlernung des byzantinischen Gesangs z. B. durch Notker Balbulus erschlossen werden kann. Andererseits sind in der Kirchenmusik der Kiever Rus auch lateinische, westliche Einwirkungen vorhanden, was sich beispielsweise im Oktoechos (dem Tonartensystem der byzantinischen Musik), im Übergang zum westlichen Notensystem im 16. Jahrhundert oder in der Fixierung westlicher Sequenzen (Dies irae) in den Irmologien äußert. Insofern spielt für die zukünftigen Forschungen die Achse „Rom–Byzanz–Kiev“ eine große Rolle.

I mitten av 1800-talet inleddes i Frankrike en renässans för den tidiga kyrkomusiken i allmänhet och den gregorianska sången i synnerhet. Charles-Marie Widor var en av dem som tog intryck av denna rörelse och genom den utvecklade och delvis omvärderade sin syn på musik i kyrkan. Han baserade sina sista två orgelsymfonier, Symphonie Gothique och Symphonie Romane på kyrkans mest centrala teman – Kristi födelse och uppståndelse. Mitt syfte med denna uppsats och att studera dessa orgelsymfonier har varit att fördjupa mig i hur gregorianiken påverkade Widors kompositionsstil och hur konsertant musik utanför gudstjänstens liturgi kan bära ett kyrkligt budskap baserat i dess valda teman. Jag har velat dokumentera min process att som organist och kyrkomusiker studera in och komma fram till en medveten konstnärlig gestaltning av symfonierna. Widor blev med åren övertygad om att kyrkomusik måste vara baserad på kyrkans egna teman för att kunna bli sakral konst. Han använde sig också av en palett av former och kompositionstekniska grepp för att variera musiken i symfoniska dimensioner. Dessa två orgelsymfonier är Widors bidrag till den rörelse som inte bara återupprättade utan gav den gregorianska sången högsta status i den romersk-katolska kyrkan vid sekelskiftet 1900.

The reception of the german dialect of the gregorian chant between 1900 an aprox. 1950 (Abstract) In today's musicology, the germanic chant dialect («germanischer Choraldialekt») ist nearly unimportant. Especially in the first half of the 20th century, it was very different. In particular, the invention of the term by Peter Wagner of Fribourg in 1925 promoted the perception of a melodic phenomenon, which can be found equally in many sources of plain chant in central europe. The oldest witnesses of the phenomenon are adiastematic sources, the youngest ones were restored, restituted or newly composed in the first half of the 20th century. So this tradition is existing for more than 1000 years. The present work examines how this tradition has been scientifically, historically and practically elaborated in the last century. The chapter on the history of research shows that the phenomenon of the germanic chant dialect was still considered a local tradition of individual dioceses or monasteries in the 19th century. Michael Hermesdorff from Trier was the first to recognize striking similarities between these fragmented traditions; his pupil Peter Wagner founded the basics of the scientific research. Not all musicologists agreed with Wagner's findings and explanations, but his term and his theory prevailed. In the...