Att utveckla sitt skriftspråk som vuxen och på ett andraspråk är en komplex situation som kräver mycket av den studerande, men också av läraren. Syftet med denna studie är att undersöka hur litteracitetsundervisning på Kommunal vuxenutbildning i svenska som andraspråk (SFI) inom den senare delen av studieväg 1 organiseras och kan förstås utifrån ett utvidgat perspektiv på litteracitet. Litteracitet innebär här läs- och skrivfärdigheter som inte går att frikoppla från sociala sammanhang. Det innebär att undervisningen måste koppla ihop de studerandes livserfarenheter, språkliga resurser och vardagsanvändning av skrift med de nya litteracitetsfärdigheterna (Franker, 2016, 2019). För att bli en kompetent läsare behöver fyra litteracitetspraktiker aktualiseras i undervisningen (Luke & Freebody, 1990; Gibbons, 2016), och det krävs genomtänkt stöttning i klassrummet (Gibbons, 2010).Fyra halvstrukturerade intervjuer med SFI-lärare har genomförts och analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visar att den del av kursplanen som poängterar att grundläggande läs- och skrivinlärning kan fortgå genom hela SFI inte används av lärarna. Det finns en hög medvetenhet hos lärarna kring vikten av stöttande aktiviteter vid läsning. När det kommer till de fyra litteracitetspraktikerna är den kodknäckande, betydelseskapande och textanvändande praktiken väl synliga i undervisningen, medan den analyserande praktiken utgör en mindre del. Läs- och skrivundervisning på de studerandes förstaspråk tillhandahålls inte av skolorna, men lärarna använder sig av de studerandes språkliga resurser till viss del. Vardagskopplingar sker, men kan utvecklas. Vidare forskning behövs framför allt kring de studerandes upplevelser av möjligheterna att utveckla sin litteracitet. Framtida studier som inkluderar observationer kan teckna en utförligare bild av litteracitetsundervisningen.