Denna uppsats ämnar undersöka huruvida läran om gudomlig enkelhet, som säger att Gud är absolut enkel utan någon form av distinktion, är den mest giltiga och rimliga gudssynen i förhållande till kristen teism, som säger att Gud existerar nödvändigt, är maximalt fullkomlig och en yttersta orsak till all skapad existens. Detta görs genom att analysera ett argument för läran om gudomlig enkelhet som det presenterats av James E. Dolezal, där Dolezal menar att läran är absolut nödvändig för att bevara Guds aseitet och suveränitet, och Alvin Plantingas kritik av läran om gudomlig enkelhet i texten ”Does God have a nature?”, där Plantinga kommer till slutsatsen att läran ultimat leder till att Gud blir identisk med ett abstrakt objekt som inte är maximalt fullkomlig. Analysen görs genom att pröva argumentens logiska giltighet och rimlighet i förhållande till kristen teism och slutsatsen är att läran om gudomlig enkelhet, som den presenterats av Dolezal, inte är den mest rimliga och giltiga gudssynen i förhållande till kristen teism på grund av logiska motsägelser och oförenlighet med Bibeln.