I uppsatsen undersöks hovbildhuggaren Johan Tobias Sergels teckningar av samtida föräldraskap från 1700-talets andra hälft – en dramatiskt föränderlig period i Sveriges och Europas historia, präglad av upplysningsfilosofins omvälvande framväxt. Flertalet teckningar skildrar Sergels egen familj, och kung Gustav III i relationen till sonen och tronarvingen Gustav (IV) Adolf. Genom bildanalyser med stöd i en semiotisk begreppsapparat, samt analys av Sergels samtid, utforskas teckningsmotivens betydelser och hur de kan förstås i den historiska kontexten. Undersökningen visar hur två tydligt definierbara teman återkommer i Sergels teckningar (ömhet, intimitet och fysisk interaktion och pedagogik och utbildning), och hur motiven kan förstås som uttryck för upplysningsfilosofiska idéer om föräldraskap och familjelycka. Särskilda bildelement kan tolkas som tecken för strömningens progressiva moder- och faderskapsideal, som uttryckts av bl.a. upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau i Émile ou de l’education (1762), och återkommer i läroboken Barnabok (1780), tillägnad den då tvåårige Gustav (IV) Adolf. Undersökningen visar också hur Sergels skildringar av den egna familjen och det kungliga faderskapet, kan betraktas som konstnärliga tolkningar av då rådande familjeförhållanden. Ett urval brev till och från Sergel, samt tidigare forskning, styrker bilden av att Sergel, hans sambo Anna Rella och kung Gustav III praktiserade föräldraskap i linje med centrala upplysningsfilosofiska värden.