Barns situation till frihetsberövade föräldrar har under det senaste decenniet allt mer uppmärksammats. Häktestiden kan ibland bli lång och tiden för häktning framförs vara den svåraste tiden att hantera dels för att familjen hamnar i ett kristillstånd dels för den häktade sällan får ha kontakt med familjen. För att minimera de skadeverkningar ett frihetsberövande av en förälder kan medföra ett barn har fokus till stor dela riktats mot kriminalvårdens ansvar att underlätta för en kontakt mellan den frihetsberövade föräldern och barnet. Då en person häktas kan denne i vissa fall åläggas restriktioner vilket innebär att den häktades möjlighet till kontakt omvärlden delvis eller helt inskränks. Sverige har från flera håll mottagit kritik kring användningen av restriktioner med fokus på mänskliga rättigheter, den häktades rättigheter och psykiska hälsa. Restriktionsfrågan har dock inte belysts utifrån barnets behov och rätt till kontakt med den häktade föräldern förutom rekommendationer från Barnombudsmannen att barn till häktade inte bör omfattas av restriktioner. Mot bakgrund av detta aktualiseras syftet om att undersöka förhållandet mellan barns rätt till kontakt med sin häktade förälder och restriktioner samt att undersöka på vilket sätt åklagare beaktar barnperspektivet då de beslutar om att ålägga den häktade restriktioner. Genom kvalitativa metoder inspirerad av grundad teori har datamaterial dels samlats in genom studier av dokument dels genom intervjuer med åklagare. Resultatet visar att det finns tydliga politiska målsättningar om att ett barnrätts- och barnperspektiv ska genomsyra alla beslut som tas av offentliga myndigheter. Trots detta har fokus främst riktats mot kriminalvårdens ansvar att beakta barnets rätt till kontakt med sin häktade förälder och barnperspektivet. Resultatet påvisar att Sverige trots åtagandet att följa barnkonventionen är det barnets rättigheter som får ge vika då det uppstår en konflikt mellan andra samhällsintressen och barnets rättigheter. Resultatet visar att åklagarna har ett utpräglat utredningsperspektiv där barns rätt till kontakt med sin häktade förälder får ge vika för att möjliggöra effektiva brottsutredningar. Ytterligare är de normativa attityderna ledande vilket gör att åklagaren intar ett vuxenperspektiv i frågan. Resultatet visar att barns rätt till kontakt och restriktioner upplevs som ett icke problem. Barnperspektivet överlåtes istället till den häktade föräldern eller kriminalvården att beakta. Resultatet har analyserats med 4 teoretiska begrepp grundat på data samt med hjälp av teorier kring organisation. Nyckelord: Barn till frihetsberövade, barn till häktade, restriktioner, FN:s barnkonvention, barnperspektivet

This study aims to discuss the conditions for a curative work with detained children in Sweden. Furthermore we will illuminate the connection between the conditions and the different professional roles at the detention centers. Along with this discussion we want to shed light on the psychosocial health of detained children to see if there is a need for curative work. The two research questions are: ●  What are the conditions for curative work for detained children? ●  In what way do professional roles affect the conditions for curative work? The method that was used to examine our research questions was semi-structured interviews with professionals working with detained children in the same arena but with different approaches. The interviews were conducted with seven people. Five of whom are employed by Kriminalvården (The Swedish correctional service - ‘The criminal care’) and two who are employed by an external actor and work with children in detention centres. The result shows that the discretion for curative work differentiates depending on what professional role the person is assigned. It appears that curative work is needed for the children's wellbeing. The result also shows that the guidelines and work ethics of Kriminalvården have not been adapted to the high number of detained children.