No description available.

No description available.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka om lagförslag Ds 2008:18 kan innebära att Gävle Kommun, som har ett väl utvecklat anhörigstöd, kan komma att begränsas i sitt arbete i form av detaljstyrning.   Behovet av ett gott stöd för anhöriga har blivit alltmer uppenbart. Stöd till anhöriga är viktigt såväl ur den anhöriges som ur samhällets synpunkt. För anhöriga handlar det om att få stöd och känna uppskattning för de insatser de gör för en närstående. Det handlar om den anhöriges behov av vila och att få tid över för personliga angelägenheter men även om kunskaper och färdigheter för att kunna behärska situationen på bästa sätt. Med det nya lagförslaget Ds 2008:18 finns förväntningar om att underlätta för de som vårdar och sörjer för någon närstående. Den ger kommunerna som i dag endast har en lag som säger att kommunen bör erbjuda stöd till anhöriga istället en skyldighet att erbjuda stöd och hjälp. Vi formulerade en hypotes som menade att lagen kan leda till att kommuner med väl utvecklat anhörigstöd kan komma att begränsas eller ”styras” av nya bestämmelser. I Gävle kommun har man utarbetat ett väl fungerande anhörigstöd där man i dag arbetar utifrån ett individanpassat tänk med flexibla lösningar. Ingen lösning är bra för alla, menar personalen, och de utgår ifrån att alla människor är unika och har olika behov. Vi tror att lagen kan tillföra ramar och bestämmelser som kan leda till att detta individanpassade arbetssätt går förlorat.   Det vi kom fram till var att anhörigstödjarna i Gävle kommun känner en rädsla inför lagförslaget och de förändringar som det innebär. De tror att lagförslaget kommer att innebära förändringar i form av krav på dokumentation, krav på handläggning och förändringar i form av mindre valfrihet i arbetsutformningen. Politiker i omvårdnadsnämnden tror att lagförslaget kan komma att påverka stödet i de kommuner som har ett fungerande stöd i dagsläget och att det inte bara finns positiva effekter av lagförslaget. De anhöriga som vi intervjuat menar att de har svårt att se konsekvenserna av lagförslaget eftersom de inte har någon större inblick i anhörigstödets utformning.

Bakgrund: Normer för äldres sexualitet är under förändring men det finns fortfarande negativa attityder kring äldre och sexualitet i samhället. Tidigare forskning visar att äldre personer idag är ofta sexuellt aktiva och nöjda med sitt sexliv men det finns flertalet olika försvårande omständigheter för att uttrycka sig sexuellt. Detta kan ha göra med primära åldersförändringar och sekundära så som olika symtom/sjukdomstillstånd. Negativa aspekter av sexualitet hos äldre kan ge försämrad uppfattning om självupplevd hälsa överlag. Syfte: att utifrån en litteraturöversikt av kvalitativa artiklar undersöka hur äldre personer beskriver sin sexualitet. Metod: en allmän litteraturöversikt gjordes. Sökningen gjordes i två databaser och resulterade i 15 artiklar som analyserades med tematisk innehållsanalys. Resultat: Fyra övergripande teman skapades: sexualitet genom livet, sexualitet i relationer, hinder för sexualitet samt behov och lust. Slutsats: Det finns för lite forskning kring äldres upplevelser kring sin egen sexualitet och den existerande forskningen inom området med kvalitativ ansats har många olika problem, bland annat en ospecifik åldersdefinition samt en övervikt av kvinnliga informanter vilket gör det svårt att dra några generella slutsatser kring äldres upplevelser generellt. Nyckelord: Sex, sexualitet, äldre, upplevelser, gerontologi

Syftet med studien var att undersöka och analysera undersköterskors uppfattning om vilka faktorer som påverkar möjligheten att främja fysisk aktivitet hos personer på demensavdelning. Individuella intervjuer genomfördes och det insamlade materialet bearbetades med kvalitativ innehållsanalys och resulterade i nio underkategorier samt fyra kategorier; undersköterskans personliga egenskaper, undersköterskans yrkesroll, yttre faktorer samt personen med demens.Resultatet visar att personliga egenskaper, såsom attityd till fysisk aktivitet, engagemang och initiativförmåga spelar stor roll. Undersköterskans sätt att bemöta personen med demens upplevs som en avgörande faktor för att övervinna hinder skapade av demenssjukdomen och en bra fysisk miljö upplevdes stimulera personerna med demens till aktivitet. Samarbetet mellan undersköterskor och fysioterapeuter respektive arbetsterapeuter kan förbättras och demensboendet behöver ha tillräckligt hög bemanning för att undersköterskan ska ha möjlighet att ta tiden som krävs för att främja fysisk aktivitet. / Nursing assistants´ perception of promoting physical activity for people living in care-homes specialized in dementia. The purpose of the study was to investigate the perception of nursing assistant to promote physical activity in people with moderate and severe dementia living in care-homes specialized in dementia. Nine individual semistructured interviews were conducted. The collected material was analyzed using qualitative content analysis and resulted in nine subcategories that formed four categories; the personal qualities of the nursing assistant, the professional role of the nursing assistant, external factors, and the person with dementia.The result shows that personal qualities, such as attitude to physical activity, commitment and initiative, play a major role in the experience of promoting physical activity. The nursing assistant way of treating and acting towards the person with dementia is perceived as a determining factor and a good physical environment was experienced as stimulating the persons with dementia to activity. Furthermore, the result suggests that cooperation between nursing assistant and physiotherapists as well as occupational therapists can be improved and dementia housing needs sufficient staffing to enable the nursing assistant to use the time required to promote physical activity. Keywords: dementia, personcentered-care, movement, qualitative content analysis.

Socialt arbete med äldre har under lång tid behandlats synonymt med äldreomsorg. Detta trots att målgruppen är heterogen med skiftande och individuella behov precis som alla andra människor. Detta gör att äldreomsorgen inte sällan får agera sista instans även för äldre personer med sociala problem som kanske inte alltid har tydliga omsorgsbehov. Detta riskerar leda till att vissa sociala problem som äldre personer har faller mellan stolarna och därför behöver biståndshandläggarens uppgifter och arbete för äldre personer breddas. Äldreförvaltningen i Göteborgs stad har beslutat att bredda yrkesrollen till att bistå äldre personer som har behov utanför äldreomsorgen. I samverkan med forskare vid Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet och Högskolan Väst delades en webbenkät ut till 205 biståndshandläggare i Göteborgs Stad inom avdelningen för myndighet äldre. Kartläggningen genomförs innan förändringen av yrkesrollen ägt rum med som en sorts temperaturtagning av utgångsläget och förutsättningar inför breddningen av yrkesrollen. Materialet från enkätundersökningen används och utgör material till aktuell magisteruppsats för att studera i vilken utsträckning som sociala problem hanteras inom äldreomsorgen inom den traditionella biståndshandläggarrollen. Syftet är att studera biståndshandläggares arbete med sociala problem inom äldreomsorgen och hur detta påverkas av utbildningsbakgrund och antal år i arbetet som biståndshandläggare. Resultaten visar att biståndshandläggare sällan möter sociala problem och att de hänvisar i låg uträckning till andra myndigheter och verksamheter. Det verkar som att antal år i arbetet har större betydelse än utbildningsbakgrund för hantering av sociala problem. Samtidigt säger studien för lite om biståndshandläggarens förutsättningar i arbetet och fler studier behövs. Biståndshandläggare vill arbeta mer förebyggande. Utifrån studiens resultat kan kunskap om relationen mellan olika sociala problem därför förstås som viktig för att de bättre ska kunna upptäcka och förebygga problemen. Breddningen av biståndshandläggarens uppdrag kan även kräva mer kunskap om hanteringen av sociala problem mellan myndigheter och verksamheter som kommer i kontakt med äldre personer och de sociala problemen.

No description available.

Background: Supervised exercise and delivered education are first step treatment for knee, hip and hand osteoarthritis (OA) according to international guidelines. It is uncertain whether OA outcomes from participation in the Swedish self-management program “Better management of Osteoarthritis (BOA)” differs for participants with different sociodemographic background. The aim of this master thesis was thus to assess to what extent there were differences by level of education and immigration status among participants in the self-management program in terms of Health, Health-related quality of life, Mobility, Health-related behaviours and Adherence to the self-management program, measured at baseline, three and 12 months. Methods: Analysis of covariance (ANCOVA), logistic and multinomial regression was used to analyse outcomes for 22 741 participants. Results: For most adjusted outcomes, there were sociodemographic inequalities at all measurement points. However, there were no educational differences in mobility and attitude to physical activity at baseline, but at the follow-ups such inequalities emerged. Conversely, the willingness to undergo joint surgery differed by immigration status at baseline, but not at the follow-ups, and immigrants were more adherent towards the self-management program than domestic born participants. Conclusion: These results are pioneer findings showing that it exists sociodemographic differences related to OA treatment.

Medelåldern bland personer över 65 år som bor hemma och har hemsjukvård eller bor på särskilda boenden för äldre i Sverige ökar och parallellt med detta ökar också antalet personer med demenssjukdom. Samtidigt sker en generell ökning av problematiska beteenden, som är vanliga bland personer med demenssjukdom. Problematiska beteenden är en utmaning för personalen på äldreboenden och de har till viss del har varierade uppfattningar om orsaker till problematiska beteenden samt hur beteendena kan minskas och bemötas. Eftersom området är komplext finns det ytterligare behov av att undersöka vårdpersonals uppfattningar inom detta område. Syftet med studien var att beskriva vårdpersonals uppfattningar om orsaker till aggression, vandringsbeteende och överdrivet verbalt beteende hos personer med demenssjukdom, samt åtgärder som kan lindra dessa beteenden. Metoden som använts för datainsamling är semistrukturerade intervjuer med 13 personer verksamma vid äldreboenden i en svensk medelstor stad. Det transkriberade datamaterialet analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med manifest ansats. Analysen fokuserade på att besvara de specifika frågeställningarna och utfördes stegvis. Studien är godkänd av Etikkommittén vid Luleå Tekniska Universitet. Resultatet pekar på att de omvårdnadsåtgärder som personalen använder har ofta en nära koppling till hur de tänker om orsaker. Studiens resultat kan förstås som att personalen både använder en biomedicinsk förklaringsmodell där beteenden ses som symptom på en förändring i hjärnan och en psykosocial förklaringsmodell där beteenden är logiska resultat av hur individen upplever sin situation och kan betraktas som reaktioner på samspelet med omgivning, andra människor och fysiska besvär. Slutsats: förekomst av problematiska beteenden hos personer med demenssjukdom samt personalens upplevelse av stress kan minskas genom implementering av personcentrerad omvårdnad.