The Supreme Court’s most important task today is probably to, through their precedent, lead the legislative development forward and to ensure that the legislature and the standards that the legislature subsequently creates are compatible with the constitutional and EU law. In that sense, the Supreme Court also creates its own standards. Now and then the district courts, with the parties, in an action amenable to out-of-court settlement, identifies a point of law that has not been answered neither in the legislative history nor by court practice. In those cases, it could be favourable for the legal process if the parties had the option to ask the Supreme Court to answer the question, instead of going through the court hierarchy to get the matter resolved. This would favour all parties since both costs and time can be saved. Since July 1, 1989, this is a possibility. According to chapter 56 article 13 of the Swedish Code of Judicial Procedure, a district court can, with the consent of the parties, submit a particular issue in the case for decision by the Supreme Court. The provision is discretionary, which means that it is the district court that determines if the rule should be applied. The issue in question must however be a precedent issue. In the end, it is the Supreme Court that has the final say and decides whether leave to appeal should be permitted or not. The purpose of the provisions origin was to strengthen the Supreme Court’s precedent-forming role without largely burdening the court’s workload. After the advent in 1989, only 37 cases have taken the leap to the Supreme Court which is probably far fewer than it was hoped for. The reason for this may be that the institute, despite the fact that the possibility soon has existed for 30 years, is still relatively unknown. Another reason may be that district courts are, and have been, reluctant to propose to use it, even when the possibility has arisen. Therefore, I believe that a first step to tackle the precedent drought that still exists could be to make the parties and their legal representatives more aware of the possibility, and also to encourage the district courts to, to a greater extent than today, take the initiative and propose the submitting to the Supreme Court. If this does not result in more” leap-cases”, another resort could be to also include arbitration in the regulation.

I förvaltningslagen, föreskrivs att myndigheter skall handlägga ärenden ”så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts”. Man skall också bereda andra myndigheter tillfälle att yttra sig i de frågor som kan beröra deras verksamhetsområde. I lantmäterimyndighetens ramlag, fastighetsbildningslagen, står det i 4 kap 25 § att samråd ska ske med andra myndigheter ”vid behov”. I 4 kap 25 a § samma lag finns även en tydlig koppling till kommunens byggnadsnämnd i de frågor som berör befintlig eller tillkommande bebyggelse utanför planlagt område. Syftet med detta examensarbete är därför att dels utreda hur detta samrådsförfarande fungerar i praktiken samt hur man hanterar bedömningarna i samband med hänskjutande enligt 4 kap. 25 a § FBL. För att få någorlunda jämförbara förhållanden har tio kommuner i Stockholms län valts ut i en första fallstudie avseende samrådsrutinerna gentemot byggnadsnämnden. I den andra fallstudien undersöker vi närmare hur själva hänskjutande processen fungerar. Studierna visar att samrådsrutinerna överlag är ganska strukturerade och långtgående inom specifikt det statliga Lantmäteriet i Stockholms län. Samrådet används inte enbart som det föreskrivs i lagen och förarbetena utan fungerar även som informations- och samarbetsforum avseende främst planfrågor mellan de olika myndigheterna. Vad gäller hänskjutandet påvisas en hantering som innehåller i vissa fall både juridiska frågetecken och inkonsekvens.