INTRODUKTION: Femuroacetabulär impingement (FAI) innebär en förträngning som orsakar sämre förhållanden i höftleden på grund av nedsatt rörlighet och där det föreligger en ökad risk för skador på bland annat ledbrosk. FAI är vanligt förekommande hos idrottare. FAI kan medföra smärta, nedsatt rörlighet, nedsatt styrka och nedsatt höftfunktion hos individer. Kirurgisk behandling i form av artroskopi (titthålsoperation) av FAI har blivit allt vanligare. Utfallet efter artroskopi är generellt positivt, drygt 80 % av idrottarna återgår till samma aktivitetsnivå. Adekvat styrka i höftmuskulaturen spelar en betydande roll för idrottaren ur ett prestations- och skadeförebyggande perspektiv. Inga tidigare studier där dynamisk muskelstyrka i höften hos patienter som är åter idrott efter artroskopisk behandling av FAI förekommer enligt författarens kännedom. SYFTE: Syftet med denna studie var att undersöka dynamisk utåtrotationsstyrka i höften hos patienter med FAI som genomgått artroskopi unilateralt och återgått till idrott och motion. METOD: Studien genomfördes som en tvärsnittsstudie med en undersökningsgrupp (n=22) samt en matchad kontrollgrupp med friska individer (n=22). Dynamisk utåtrotationsstyrka i höften mättes med hjälp av Augustsson Strength Test. RESULTAT: En signifikant skillnad noterades i dynamisk utåtrotationsstyrka mellan den artroskopisk behandlade höften och den friska höften i undersökningsgruppen (p<0,004). KONKLUSION: Denna tvärsnittsstudie visar på att patienter som genomgått en artroskopisk behandling av FAI har nedsatt utåtrotationsstyrka i den skadade höften jämfört med den friska sidan. Intressant är att denna styrkenedsättning kunde noteras hos patienterna trots att de återgått till idrott och motion. Vilket kan anses problematiskt och eventuellt leda till ökad risk för återfallsskada och överansträngningsbesvär. Resultatet i denna studie kan sålunda vara av vikt då tidigare studier visat på en koppling mellan nedsatt styrka i höften och ökad risk för olika skador. Det finns därför ett behov av longitudinella studier där sambandet mellan dynamisk styrka i höften efter artroskopisk behandling av FAI och långsiktigt utfall (artrosutveckling, fysisk aktivitetsnivå, med mera) undersöks.

Sammanfattning Syfte och frågeställningar: Syftet med studien var att utvärdera förändringar över tid vid excentrisk träning av quadriceps i en ny dosering i kombination med träning av höft- och bålmuskulatur under 12 veckor vid patellar tendinopti med avseende på a) smärta, b) skattning av symtom, funktion och förmåga att delta i idrott, c) funktionellt hopptest samt c) vävnadsförändringar i patellarsenan. Metod: Studien var en pilotstudie utan kontrollgrupp. Tolv personer som kliniskt diagnostiserats med patellar tendinopati samt hade ultraljudsverifierad tendinos i patellarsenan deltog frivilligt i studien (2 kvinnor och 10 män; medelålder 29,2 år, besvärsduration > tre månader). För att utvärdera träningsinterventionen användes visuell analog skala (VAS) för smärta i vila och under aktivitet, frågeformuläret Victorian Institute of Sport Assessment score (VISA-P) för skattning av symtom, funktion och förmåga att delta i idrott, funktionellt hopptest, one-leg hop for distance (OLH). Undersökning av patellarsenan gjordes med ultraljud och färgdoppler. Utvärdering genomfördes före och efter tolv veckors träningsintervention. Träningsprogrammet innehöll excentrisk träning av quadriceps (bromsande knäböjning på ett ben) stående på en kil inklusive stretch av quadriceps i kombination med träning av höft- och bålmuskulaturen som utfördes tre gånger i veckan under 12 veckor. Signifikansnivå p < 0.05 användes i studien och en tendens inkluderades mellan 0.05 < p < 0.1 Resultat: Efter träningsperioden sågs en signifikant minskning av smärta i vila (VAS från 64 till 11,5) och under aktivitet (från 80 till 21 på VAS skalan) samt en ökad funktion och förmåga att delta i idrott sågs på VISA-P (från 44 till 71,5). En signifikant förbättrings sågs också på funktionellt hopptest på ett ben med en ökad hopplängd (från 103 till 132 cm) efter träningsinterventionen. Ingen signifikant skillnad kunde ses gällande vävnadsförändringar i patellarsenan. Det fanns däremot en tendens (p=.083) till förbättring av senstrukturen i patellarsenan efter träningsinterventionen. Slutsats: Efter tolv veckors intervention sågs en signifikant förbättring med avseende på smärta och funktion vid patellar tendinopati. Dessa resultat bör följas upp för att utvärdera långsiktiga förändringar av träningsinterventionen. Resultaten från denna pilotstudie kan ligga till grund för en kommande randomiserad kontrollerad interventionsstudie. / Abstract Aim: The aim of this study was to evaluate changes over time during eccentric quadriceps training with a previously unstudied exercise dosage in combination with hip and core exercises for a period of 12 weeks in patients with patellar tendinopathy. The outcome measures were: pain, self-evaluated symptoms, functions and ability to participate in sport, functional jumptest and patellar tendon tissue changes. Method: This was an uncontrolled pilot study. Twelve patients diagnosed with patellar tendinopathy using clinical testing and ultrasound imaging participated in the study voluntarily (2 female and 10 men, mean age 29.2 years, duration of symptoms > 3 months). To evaluate the intervention a visual analogue scale (VAS) was used to measure pain at rest and during activity. The Victorian Institute of Sport Assessment score (VISA-P) was used to evaluate self-assessed symptoms, function and ability to participate in sport. One-leg hop test for distance (OLH) was used as a functional test. Changes in the patellar tendon were examined using ultrasound imaging and colour doppler. Measurements took place at baseline and at 12 weeks. The exercise program contained eccentric quadriceps training (drop-squat on one leg) standing on a decline board, quadriceps stretching in combination with hip and core exercises performed 3 times per week for twelve weeks. P-value was set at < 0.05 and a tendency was included between 0.05 < p < 0.1 Results: At 12 weeks a significant reduction of pain was observed at rest (from 64 to 11.5) and during activity (from 80 to 21) as well as improved VISA-P scores (from 44 to 71.5). A significant improvement was observed on the functional hop test (from 103 to 132 cm). No significant changes in the patellar tendon were observed with ultrasound imaging. Although there was a tendency towards structural improvement of the patellar tendon (p=.083) after 12 weeks of intervention. Conclusion: After twelve weeks of intervention a significant improvement was observed with respect to pain and function. It would be of interest to examine long-term changes of this combined training program. These results may be used as a foundation for a future randomised controlled intervention study.

Inledning: Muskelstyrka i höftregionen är en viktig fysisk färdighet inom fotboll dels ur ett prestationsperspektiv, dels för skadeprevention. Trots detta saknas normativa isometriska styrkevärden för höftadduktorer och - abduktorer hos damfotbollsspelare. Syfte: Syftet med denna tvärsnittsstudie var att undersöka den isometriska höftstyrkan i adduktion, unilateralt och bilateralt, samt höftabduktion unilateralt med en handhållen dynamometer hos skadefria damfotbollsspelare. Metod: 29 friska damfotbollsspelare på elitnivå inkluderades i studien. Den isometriska höftstyrkan mättes vid ett tillfälle på försäsongen med en handhållen dynamometer. Höftadduktion och -abduktion mättes unilateralt i en sidliggande position och den bilaterala höftadduktorstyrkan mättes i ett squeeze-test i en ryggliggande position. Ett tillägg av en extern fixation av dynamometern applicerades vid testtillfället. Resultat: Styrkevärden (medelvärde, SD ±) var: höftabduktion dominant ben 1,94 ± 0,3 Nm/kg, icke-dominant ben 1,81± 0,3 Nm/kg, höftadduktion dominant ben 1,61 ± 0,3 Nm/kg, icke-dominant ben 1,51 ± 0,3 Nm/kg, squeeze-test 4,11 ± 0,5 N. Styrkekvot adduktion/abduktion var 0,83 dominant ben och 0,84 icke-dominant ben. Det dominanta benet var signifikant starkare (p<0,05) i både höftadduktion och -abduktion, 7 % respektive 8 %. Konklusion: För damfotbollsspelare var det dominanta benet signifikant starkare i både höftadduktion och -abduktion. Höftabduktorerna var signifikant starkare än adduktorerna i både det dominanta och icke-dominanta benet med en styrkekvot adduktorerna/abduktorerna på 0,83 respektive 0,84. / Introduction: Hip strength is an important physical factor in soccer for both performance and for injury prevention. Despite this normative isometric strength values are lacking for hip adduction and abduction in healthy women’s soccer players. Aim: The aim of this cross-sectional study was to examine the isometric hip strength in adduction, unilateral and bilateral, and hip abduction unilateral with a handheld dynamometer in healthy women's soccer players. Methods: 29 healthy female elite soccer players were included in the study. The isometric hip strength was measured one time in the pre-season with a hand-held dynamometer. Hip adduction and abduction were measured unilaterally in a side lying position and the bilateral hip adductor strength was measured in a squeeze test in a supine position. An addition of an external fixation of the dynamometer was applied during testing. Results: Strength values (mean, SD ±) were: hip abduction dominant leg 1,94 ± 0,3 Nm/kg, non-dominant leg 1,81± 0,3 Nm/kg, hip adduction dominant leg 1,61 ± 0,3 Nm/kg, non-dominant leg 1,51 ± 0,3 Nm/kg, squeeze-test 4.11 ± 0.5 N. The strength ratio of adduction/abduction were 0,83 dominant leg and 0,84 non-dominant leg. The dominant leg was significantly stronger (p<0,05) in both hip abduction and adduction, 7 % and 8 %, respectively. Conclusion: For women’s soccer players the dominant leg was significantly stronger in both hip abduction and adduction. The hip abductors were significantly stronger than the adductors in both the dominant and non-dominant leg with a strength ratio adductor/abductor 0,83 and 0,84 respectively.