Denna studie undersöker hur minnen av folkmord och brott mot mänskligheten artikuleras, förvaltas och kommer till uttryck. Traumatiska erfarenheter av folkmord och brott mot mänskligheten gör avtryck på en människas minne och minnena traderas och ärvs över generationsgränser. Omfattande studier har gjorts om berättande, folkmord och minne, där flertalet fokuserar på efterdyningarna av Förintelsen och effekterna för överlevande såväl som deras barn. Detta har lämnat ett kunskapsglapp kring minnesprocesser från folkmord och brott mot mänskligheten utanför Europa, vilket osynliggör de som har sådana erfarenheter. Med intervju som metod undersöker denna studie egna och ärva minnen från skilda geografiska och historiska skeenden. Berättelser om minnen från dessa händelser analyseras med hjälp av tidigare minnesforskning samt narrativanalys. Materialet visar på att smärtsamma minnen ärvs tillsammans med strategier för att förvalta dem, att de positioneras i relation till gängse historiografi och binds till andras minnen, samt att minnen kommer till uttryck genom minnesbärarnas identitetsprocesser och vägval. Genom att undersöka detta hoppas författaren ge bredare kunskap om minnesprocesser kring folkmord och brott mot mänskligheten, synliggöra dess förekomst i Sverige samt dess inverkan på människors livsvillkor.