God self-efficacy är nyckeln till lyckosamt utförande av de flesta aktiviteter. Resultat av undersökningar inom idrottspsykologin stödjer det positiva sambandet mellan god self-efficacy och framgångsrikt utförande i sportsammanhang. Med self-efficacy menade Albert Bandura en individs uppfattning gällande sin egen förmåga att framgångsrikt utföra en aktivitet eller ett beteende. Det finns tecken på könsskillnader i self-efficacy när det gäller idrottsutförande och kvinnor tror, generellt sett, sämre om sin egen förmåga än vad män gör. Syftet med denna studie är att undersöka self-efficacy hos handbollsspelare. Idrott på hög nivå blir ofta en stor del av livet och en livsstil som ibland till och med styr all annan aktivitet. Därför skulle man kunna anta att en positiv uppfattning om den egna förmågan inom idrotten påverkar den allmänna självbilden i positiv riktning. Resultatet av denna studie visade inget signifikant samband mellan dessa faktorer hos handbollssspelare, men det fanns tendenser till det.

Denna undersökning riktades mot att studera motivation hos elit- och motions handbollsspelare, vad som kännetecknar motivationen hos respektive grupp. Vidare var syftet med studien att undersöka  personliga egenskaper och motiv till idrottsdeltagande samt studera eventuella samband mellan personlighets egenskaper och motiv till idrottsdeltagande mellan grupperna. Urvalet bestod av elit- (n= 47) samt motionärs (n= 54) handbollsspelare. Totala antal deltagare uppstod till 101 stycken spelare. Deltagarna var av både manligt och kvinnligt kön fördelade på ett herrlag samt sex damlag, där tre lag spelar i handbollens högsta serie (elitserien) och fyra lag i lägre divisioner (division tre och fyra). Instrumentet som användes var ett frågebatteri med tre olika delar (1) bakgrund och demografiska fakta, (2) NEO-FFI samt (3) Participation Motivation Questionnaire (PMQ). Egenskapsdimensionerna extraversion och trevlighet/ vänlighet samt motiven hälsa och form, miljöfaktorer och socialt erkännande visade signifikanta skillnader. Elitspelarna uppvisade högre värden i extraversion, trevlighet/ vänlighet och laganda, medan motionärerna rapporterade högre värden i neuroticism och samvetsgrannhet. Resultatets kan främst tillämpas av tränare, då kunskap kring varför individer spelar handboll samt förståelse angående personlighets drag kan öka förståelsen kring spelarnas träning. Intressanta framtida studier är att undersöka ledares påverkan på spelarna utifrån individernas personlighets drag och motiv till idrottsdeltagande. / The purpose of this study was to examine motivation of elite and exercise handballplayers and what characterizes the motivation of each group. The study aimed to examine personal traits and motives for sport participation and study possible interactions between these two factors among players at elite and exercise level. The study consisted elite (n = 47) and exercise (n = 54) handballplayers. Total number of participants was 101 players. Participants were both males and females divided into one men's and six women's team. Three teams playing in the highest division and four teams in lower divisions. The instrument used was a battery of questions with three different parts (1) background and demographic data, (2) NEO-FFI, and (3) Participation Motivation Questionnaire (PMQ). The personality traits extraversion and agreeableness and the motives fitness, environmental and social recognition showed significant differences. Elite players showed higher levels of extraversion, agreeableness and teamspirit, while exercise players were higher in neuroticism and conscientiousness. The result can be applied by coaches, because knowledge about why people play handball and understanding regarding personality traits can enhance the understanding about players physical activity. Interesting future studies is to study coaches effects on players based on their motives for participating in sport and personality traits.

The number of athletic migrants has increased over the last 20 years. In the past, transitions have been difficult for transnational and migrant athletes. The objective of this study was to explore professional cultural transition experiences of Icelandic handball players who moved to Denmark in terms of demands, resources, barriers, and coping strategies throughout three phases of the transition process. The study used a qualitative approach centred on postpositivism. Eight active professional handball players were interviewed about their cultural transition experiences on moving to Denmark, and the data was then analysed using a thematic analysis. The focus was to identify themes in the data within each category and phase of the transition. In the findings, we present an empirical model of the cultural transition of Icelandic professional handball players. The model provides a description of the players' transition experiences (i.e., perceived demands, resources, barriers, coping strategies, and outcomes) within each of the three cultural transition phases (pre-transition, acute cultural adaptation, and sociocultural adaptation). The empirical model can be useful for sport psychology practitioners working with handball players and sporting national governing bodies (NGB). The results can also be implemented by handball clubs in Iceland and in coaching education. / Antalet atletiska migranter har ökat under de senaste 20 åren. Tidigare har övergångar varit svåra för transnationella och migrerande idrottare. Syftet med denna studie var att utforska professionella erfarenheter av kulturövergången hos isländska handbollsspelare som flyttade till Danmark i form av krav, resurser, barriärer och copingstrategier under tre faser av övergångsprocessen. Studien använde ett kvalitativt tillvägagångssätt med fokus på postpositivism. Åtta aktiva professionella handbollsspelare intervjuades om sina erfarenheter av kulturövergång när de flyttade till Danmark, och data analyserades sedan med en tematisk analys. Fokus var att identifiera teman i datan inom varje kategori och fas av övergången. I resultaten presenterar vi en empirisk modell av den kulturella övergången för isländska professionella handbollsspelare. Modellen ger en beskrivning av spelarnas övergångsupplevelser (d.v.s. upplevda krav, resurser, barriärer, copingstrategier och resultat) inom var och en av de tre kulturella övergångsfaserna (för-transition, akut kulturell anpassning och sociokulturell anpassning). Den empiriska modellen kan vara användbar för idrottspsykologiska rådgivare som arbetar med handbollsspelare och idrottsliga nationella styrande organ (NGB). Resultaten kan även implementeras av handbollsklubbar på Island och i tränarutbildningar.